Jakten på Kongahälla – staden som försvann

Kongahälla var en medeltida stad i Bohuslän, då tillhörande Norge, belägen på den norra stranden utefter Nordre älv cirka 4 kilometer sydväst om nuvarande Kungälv vid Ragnhildsholmen.

I de fornnordiska sagorna omnämns Kongahella med händelser kring år 650, då ett kungamöte skulle ägt rum mellan konungen av Rogaland, Hjorleif den kvinnokäre och hans vän, konung Hrejdar av Seland. Sagorna är dock nedtecknade flera hundra år senare, och anses ha ringa betydelse i forskningen.

En relativt rik järnålder präglar den förhistoriska miljö som Kongahälla växte fram ur, och såväl ortnamn som fornlämningar pekar på en växande bebyggelse i området. Namnet Kongahälla har tolkats så att platsen varit en förhistorisk handelsplats, och att här har funnits en stadsbildning redan under 900-talet är inte otroligt, då staden ofta nämns i sagolitteraturen.

Men trots alla benämningar av Kongahälla i de fornnordiska och de isländska sagorna, ligger det fortfarande ett gåtfullt skimmer över den bild som det arkeologiska materialet visar, en bild som är svår att förena med skrifterna.

Kungsgård

Kongahälla omtalas som kungsgård på 900-talet, blev sedermera Bohusläns första stad och var på 1000-talet en av Norges strategiskt viktigaste städer.

Sin storhetstid hade staden under första hälften av 1200-talet, under Håkon Håkonssons regering, då borgen på Ragnhildsholmen byggdes.

Stadens ekonomiska och politiska betydelse minskade successivt, vilket enligt nyare forskning kan förklaras med två omständigheter: genom omläggning av handelsvägarna och tillkomsten av Marstrand försvagades Kungahälla ekonomiskt, och byggandet av Bohus fäste flyttade kungamaktens intresse dit.

Kongahälla en mötesplats

Kongahälla var under en period en mötesplats för diskussioner mellan de nordiska kungarna. Snorre Sturlasson skriver att Olav Tryggvason år 998 mötte svearnas drottning Sigrid Storråda på Kongahälla för att planera giftermål, men att Sigrid vägrade konvertera till kristendomen, vilket Olav krävde. Giftermålet ställdes in och de ska ha skilts åt i vredesmod.

År 1020 möttes den svenske konungen Olov Skötkonung och den norske Olav Haraldsson i Kongahälla för att bekräfta den fredsuppgörelse de träffat i Uppsala två år tidigare samt att träffa förlikning mellan Sverige och Norge, vilka legat i bitter fejd med varandra. 

År 1025 slöt den svenske kungen Anund Jakob ett förbund med svågern Olav den helige, då kung av Norge, i Kongahälla. Tillsammans seglade de året därpå med 420 skepp för att genomföra ett gemensamt anfall mot den danske kungen Knut den store. Slaget, som vanns av Knut, stod vid Helge å i Skåne.

Vid kungamötet år 1042 ingick Norges konung, Magnus den gode, fosterbrödralag med kung Hardeknut av Danmark. Samtidigt beslöt de att om den ene av de båda konungarna dog utan manliga arvingar, så skulle den andre ärva hans rike, vilket gjorde Magnus till Danmarks herre genom Hardeknuts död kort därefter.

År 1078 sammanträffade Olav Kyrre av Norge med Knut den helige av Danmark i Kongahälla, då det beslöts att Olav skulle bistå Knut med 60 väpnade skepp under ett krigståg mot England. I gengäld skulle Norge få fri handel på Danmark.

Kung Olav hade några år tidigare just i Kongahälla avbrutit sitt äktenskap med den danska prinsessan Ingrid, då också fred slöts mellan de båda rikena. Detta kungamöte är det första som av arkeologin att döma kan ha ägt rum på platsen för den medeltida staden. Före denna tid verkar namnet syfta på någon annan plats i närheten.

Vendernas anfall

Vender var västslaviska folk som under medeltiden befolkade Vendland (Pommern) söder om Östersjön. Ordet vender var en kollektiv germansk benämning på slaverna i området och motsvarar inte en tydlig folkgrupp.

Vendernas sjöröveri berörde i första hand Danmark (inklusive dagens Sydsverige) men nådde tidvis ända upp till Bohuslän. Det var huvudsakligen ett 1100-talsfenomen, vilket har skildrats av bland andra den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus. I dennes krönika, Gesta Danorum, får man intrycket att Danmark befann sig i social och politisk upplösning under de år på 1150-talet då sjörövarplågan var som värst.

Intar Kongahälla

Trots varningar, från den danske kungen Erik Emune och ärkebiskopen Össur, om att venderna var på krigsstigen och härjade vilt bland de kristna så kom ändå anstormningen som en chock för folket i Kungahälla.

På larsmässodagen den 10 augusti 1135 anfölls Kongahälla av venderna med 11 000 man och 1 000 hästar på 250 skepp. Fyrtiofyra man och två hästar på varje snäcka (stridsskepp). Anfallet anfördes av hertig Ratibor (Racibórz) samt av två av hans hövdingar, Dunimiz och Unibur.

Halva flottstyrkan hade seglat upp den östra älvgrenen och anföll staden uppifrån och den andra hade rott längs västra flodfåran och stängt vägen ut mot vattnet. Några skepp hade lagt till längre uppströms och satt män och hästar i land, nu var Kungahälla en omringad stad. Första anfallet kom mot de handelsskepp i hamnen som ägdes av handelsmännen i staden.

Handelsmännen stred tappert och höll venderna tillbaka, men snart var de tvungna att ge upp. Flera skepp, tillhörande både vender och köpmän, som gästade Kungahälla, uppges ha gått till botten med sin last under striden. Venderna uppges ha förlorat så många som 150 skepp. Rester av dessa skepp bör fortfarande finnas kvar nere på älvbotten.

Snorre Sturlasson skriver: När venderna vunnit köpskeppen gick de i land och mönstrade sina styrkor och fick då veta vad förlust de lidit. Då lopp somliga av dem in i byn, andra ut på köpskeppen och tog allt gods de villa ha med sig. Därefter lade de eld i byn och brände ner den helt och hållet jämte skeppen. Sedan anföll de med hela sin styrka kastellet och ordnade för en stormning.

Snorre Sturlassons berättelse av vad som hände vid Kongahälla 1135 är troligtvis den mest detaljrika. Kan bero på att hans fosterfar Jôn Loftsson var i Kongahälla när det hände, upplevelser som han bar med sig hem till Island och återgav till den då unge Snorre.

Klosterkullen

På Klosterkullen har det legat ett augustinerkloster. Det stod klart före 1180 och är det äldsta kända klostret i Bohuslän. Dess upphovsman var Norges ärkebiskop Øystein Erlendsson, som före utnämningen till sitt ämbete bland annat hade verkat som kyrkoherde i Kongahälla.

Klostret bör ha varit ganska rikt. Det hade förutom tomter i staden, en mängd hemman spridda i Inland, på Hisingen och Tjörn. Det stängdes 1533 och dess egendomar drogs in till kronan. Klosterbyggnaderna revs efterhand för att användas till bygget av Bohus fästning.

Vid utgrävningar i det tunna jordskiktet av klosterkullen i Kongahälla har man träffat på djurben, lerbitar, blosshållare, nycklar, metkrokar, kammar, saxar, spännen, sländtrissor och knivar, samt ett femtiotal skelett efter klosterbröder som gravsatts under kyrkans golv, trots att det bara var en halvmeter ned till berget.

Ytterby gamla kyrka

Cirka en kilometer, väster ut, längs Nordre älv ligger Ytterby gamla kyrka. Benämningen Ytterby kan eventuellt anspela på Kongahälla. Vid mitten av 1300-talet talas det om Yttrabyar, som kan ha att göra med att Ytterby gamla kyrka, och bebyggelsen däromkring, var en ytterby till Kongahälla.

Kyrkan uppfördes på 1100-talet i romansk stil med rakslutet kor på dåvarande norsk mark. Sägnen förtäljer att kyrkan uppfördes av Sankt Olof, så det är inte osannolikt att denna stenkyrka har föregåtts av en äldre på 1000-talet tillkommen träkyrka. 

Den nya Ytterby kyrka, som invigdes 20 november 1870, uppfördes nära järnvägsstationen i det växande samhället Ytterby och ligger längre inåt land än Ytterby gamla kyrka. Efter invigningen lät man den medeltida kyrkan förfalla, efter att inventarierna hade sålts eller flyttats till den nybyggda kyrkan. Numera är den forna Sankt Halvards kyrka en vacker och väl underhållen ruin.

Vid sidan av de skulpterade ansiktena kan man på sydväggen beskåda en lång smal sten, som påminner om locket till en stenkista. Det sägs även att det är i koret av denna kyrka som Gustaf Fröding placerar kung Sigurd Jorsalafarare i sin dikt med samma namn, i författarens debutdiktsamling Gitarr och dragharmonika, utgiven 1891.

Här på älven framför kyrkan stod sjöslaget, år 1160, mellan kung Inge och Håkan Herdebrei (skuldebred).

Sigurd Jorsalafarare

Sigurd I Magnusson ”Jorsalafar” Jerusalemfarare född 1090, död 26 mars 1130, son till Magnus Barfot, var kung av Norge från 1103 till sin död.

Kastellegården har fått sitt namn efter det kastell, som Sigurd Jorsalafarare anlade på platsen till skydd för den närliggande staden Kongahälla.

Han var bland de första europeiska furstar som personligen ledde ett kors- och pilgrimståg till Jerusalem 1108–1111. Det finns belägg för att flera nordbor försökte ansluta sig till det första korståget, men den som återfinns i flesta historiska källor är Sigurd Jorsalafar.

Resan gick över England, Spanien, Portugal, Menorca, Ibiza och Sicilien och tre år efter avfärd kom Sigurd fram till Det Heliga Landet med sina 60 skepp och cirka 2000 man.

Från sin resa fick han med sig många skatter hem, till exempel:
Av kung Baldwin av Jerusalem fick han en flisa av Jesu kors i gåva, i Grekland ett stycke av ett altare av koppar och silver med ädelstenar och emalj, av patriarken i Konstantinopel en mycket konstfull bönbok präntad med guldbokstäver.

Samt ett skrin med helgonet Cordulas reliker i, en present som Danmarks kung Erik Emune skickat. Skrinet med reliken ska ha plundrats när venderna anföll och brände staden 1135.

Kastellegården var senare boställe åt översten vid Bohusläns regemente, men drogs in till kronan och utarrenderades. Gården förvaltas nu av Statens Fastighetsverk.

Selma Lagerlöf

”Om någon, som hört talas om den gamla staden Kongahälla, skulle komma till den plats vid Norde älv, där den en gång var belägen, skulle säkert bliva mycket förvånad. Han skulle fråga sig om kyrkor och kastell ha kunnat smälta bort som snö eller om jorden har öppnat sig för att sluka dem. Han är kommen till ett ställe, där det i forna tider stod en mäktig stad, och han finner inte en gata, inte en skeppsbrygga.

Han vill se den nötta stenläggningen på den gatan, som förde till hamnen. Han frågar efter tyskbryggan och svenskbryggan, han vill se gråterskornas brygga, där Kongahällas kvinnor sade farväl till sina män och söner, då dessa drog bort på långtur. Men då han kommer ned till älvstranden, får han inte se annat än den böljande vassen.

Kanske han efterfrågar eken på torget, under vilken kungarna höllo ting och där de tolv domstenarna voro resta. Eller den långa gatan, som man påstod skulle vara milslång? Eller de rika köpmangårdarna, som åtskiljdes av mörka gränder och alla hade brygga eller båthus nere vid älven? Eller Mariekyrkan vid torget, där de sjöfarande offrade små riggade skepp och de bedrövade små hjärtan av silver?

Men ingenting skall man hava att visa honom. Det växer råg och havre på torget, och stall och ladugårdar resa sig där människor fordom trängdes omkring lockande salustånd. Helt säkert skall detta göra honom mycket bedrövad. Finns då ingenting kvar? skall han säga. Har man då alls ingenting att låta mig se?”

Utdrag ur ”Drottningar i Kongahälla” av Selma Lagerlöf.