Långskeppet – det perfekta skeppet för sin tid

Sjöfararna på vikingatiden kallade sina långskepp havshästar. Denna kenning, omskrivning av ordet skepp, är mycket träffande. Långskeppen inte bara seglar, de rider på vågorna. Skeppsborden knakar, skrovet rister men skeppet höjer och sänker sig mjukt genom vågorna. Detta beror på hur skeppet är byggt.

långskepp

Som en ren byggnadsbeskrivning förefaller kanske inte långskeppet så märkvärdigt, men går man in på detaljerna så ser man sådant som är mycket viktigt. Bordgångarna var till exempel inte sågade ur en trädstam som vi gör idag, utan när en ekstam skulle användas till skeppsbygge klövs den ungefär som när man skär upp en tårta.

Fördelen med att klyva ekstammen med kil och yxa är att man inte skär mot fibrer och årsringar hur som helst, utan timret spräcks upp i enlighet med sin uppbyggnad. Därmed blir virket mer elastiskt.

Ek och furu var det vanligaste byggnadsmaterialet och för att täta skeppet mellan borden användes allt från ull och mossa till en blandning av material med olika egenskaper. Dit hörde till exempel tjärindränkta strängar av hoptvinnat nöthår och fårull. Nötkreaturens hår var segt och smidigt och kunde följa bordgångarnas rörelser, medan fårullen å sin sida sög upp så mycket av tjäran att vattnet inte kom in mellan borden.

Namnet skepp är ett fornnordiskt ord, och även det franska ordet ekipera skall ursprungligen komma från det vi kallar vikingatiden, betydande att man utrustade skeppen.

Långskeppet

Långskeppen var en typ av snabba krigsskepp som också benämndes drakar eller ormar. Ett långskepp kunde vara 20–40 meter långt, med plats för 50–100 beväpnade män.

långskepp

Långskeppen var snabba tack vare långsmal form och många roddare. En annan typ av mindre krigsskepp kallades snäckor.

Andra skeppstyper från vikingatid är karv och knarr, skepp som främst användes vid olika slags transporter. Knarr var det största lastskeppet, djupgående med höga sidor. Det var lämpligt för resor över öppet hav och kunde frakta boskap och andra förnödenheter när man befolkade öarna i Nordatlanten.

Troligen användes ingen av båttyperna ovan vid färderna österut, till det som kallades Gårdarike i nuvarande Ryssland, där färden gick genom flodsystemen. Då krävdes mindre båtar, som kunde dras över land mellan vattendragen.

I skeppens masttopp eller stäv satt en vindflöjel. De var smyckade med drak- eller djurmotiv och flera var också förgyllda samt delvis genombrutna. Det tyder på att flöjlarna hade ytterligare ett syfte, kanske som fält- eller härtecken.

I sällsynta fall förekommer också miniatyrer av vindflöjlar. Fynden har gjorts både i gravar och som lösfynd. Vilken roll miniatyrerna spelat är fortfarande en gåta.

Navigerade gjorde man efter solen och stjärnorna. De vikingatida sjöfararna kände också till hur vindarna brukade blåsa, hur havet betedde sig på olika platser, men man kunde också känna igen olika sorters sjöfåglar, när en speciell art dök upp på himlen kunde man ana sig till ungefär var man befann sig. På Grönland har man funnit vad man tror är en vikingatida solkompass.

långskepp

Klinkbyggt

Klink kallas tekniken att lägga bordläggningsplankor omlott, så att var plankas nederdel ligger utanför den planka som ligger nedanför i bordläggningen. 

långskepp

Bordgångarna är fästa i spanten, i de tidigaste fynden med vidjor och dymlingar. Än in i modern tid används dymlingar tillsammans med olika sorters spik eller skruv för att fästa borden till spant och bottenstockar.

Kölen

I äldre tid fanns det i klinkbyggda farkoster inte någon direkt förbindning mellan spant och köl utan kölen var fäst i bord nummer ett, alltså sambordet, som i sin tur var fäst i spanten med trädymlingar.

långskepp

Det är bara i några få fynd, främst från 1100-talet, som man har gjort avsteg från detta byggsätt. Troligen har det som bakgrund ett krav på råstyrka på bekostnad av elasticitet.

Meginhufr

Meginhufr är ett annat element för långskeppsförstyvning. Det betecknar i vikingatida seglande skepp från 900-talet ett särskilt bordstråk vid det sk slaget, där botten övergår i sida. Sannolikt är det genetiskt en rest av relingsbordet i äldre roddfartyg, men har här omedelbar funktion i skrovets anpassning till segling. Det är format som en stor, rundad trekantslist, placerad mellan två bordplankor i klink.

Vikingatida skeppsvarv i Götaälvdalen?

långskepp

Äskekärrskeppet är det enda vikingatida skepp (knarr) som grävts fram på ursprungligen svensk mark. År 1993 hittades i Äskekärr (mellan Nol och Älvängen längs Göta älv) ännu ett fartyg av samma typ, som beräknas ha varit elva till tretton meter långt och bedömdes vara omkring hundra år yngre.

Detta skepp har dock inte undersökts närmare. Ingen av dessa skepp har samband med någon grav. Vid det senare skeppsfyndet hittade man huggflisor, detta tillsmannans med att stävarna på skeppen var bortplockade så tror man att de kan ha befunnit sig i ett skeppsvarvsområde.

Varför man sparade, och återanvände, stävarna var förmodligen för att de ofta var fint snidade och troligtvis hade ett symboliskt värde.

Platsen är också en knutpunkt för många hålvägar. Så det är sannolikt att tro att det även har legat en hamn i anslutning till Äskekärr.

Havhingsten

Andra viktiga fynd av vikingatida skepp är Osebergs- och Gokstadsskeppet, hittade i norska gravhögar, och de fem fartyg som hittades i Roskildefjorden på 1960-talet.

långskepp

Ett av de skepp som påträffats i Roskilde byggdes söder om den norska vikingastaden Dublin ca 1042-43. Efter detta långskepp har man gjort en rekonstruktion som fått namnet Havhingsten fra Glendalough: 30 m långt, 3,8 m brett och försett med 60 åror. Beräkningar visar att det bör kunna segla i 20 knop.

långskepp

2012 fick jag äran att, under 2 veckor, segla med Havhingsten på Vikingaskeppsmuseet i Roskildes jubileums seglats. Förutom att få vara en del i seglandet, så var stunderna mellan sysslorna minst lika givande. Alla historier och anekdoter från de som seglat med på skeppet alla år.

Många historier kretsade kring Havhingstens första långresa, från Roskilde till Dublin, 2007. Vid Irländska sjön blåste det upp till storm så skeppet och besättningen sattes på prov. Under det vådliga äventyret, kallat ”Stormy monday”, var man oroliga för att skeppet inte skulle klara de höga vågorna. Men Havhingsten red mjukt och följsamt över vågorna på ett imponerande sätt (se filmen här).

Comments

  • Avatar för Leon Rhodin
    Leon Rhodin
    februari 14, 2024 at 10:02

    Härliga tider! Hoppas att man tar sitt förnuft till fånga och gräver upp det andra.

  • Avatar för Andreas Carlberg
    Andreas Carlberg
    februari 14, 2024 at 16:38

    Jag medverkade vid byggandet av Vidfamne, en kopia av äskekärrsskeppet, och 1993 var jag och en kompis med och sonderade fyndplatsen efter fler båtar. En dag fick vi veta att det faktiskt hittats något! Vi for dit och kände nere i det vattenfyllda hål som en liten grävmaskin fått göra. Till min fasination och förvåning känner jag precis mastens urtag i mastfoten! De har alltså grävt precis mitt i och tvärs över båten! Jag känner att det fyrkantiga hålet är mindre än det på vårat bygge; kanske 9 cm i fyrkant medan Vidfamnes var kanske 17 cm. Borden var rätt så breda; 20 -30 cm. Det konstigaste var dock bordgång 7 ( om jag minns rätt ) som låg innanför inte bara bord 8 utan även bord 6! Därom är jag säker och jag har inte hört att det byggts så på något annat skepp. Vore spännande om en riktig undersökning av skeppet genomfördes!

    • Avatar för Bengt Fogde
      Bengt Fogde
      februari 15, 2024 at 21:08

      Det var intressant under Vidfammnes tid. Har fortfarande kvar verktygen, bla skarvyxan smidd i Hjärtum.
      Dessutom foto som följer bygget från kölsträckning till sjösättning.
      Ha det gött Andreas.

  • Avatar för Bengt Fogde
    Bengt Fogde
    februari 15, 2024 at 21:08

    Det var intressant under Vidfammnes tid. Har fortfarande kvar verktygen, bla skarvyxan smidd i Hjärtum.
    Dessutom foto som följer bygget från kölsträckning till sjösättning.
    Ha det gött Andreas.

Lägg till kommentar