Drottning Blanka av Namur

Drottning Blanka av Namur (Blanche), född cirka 1320, död 1363, var grevinna av vad som nu är en provins i Belgien och blev svensk, norsk och skånsk drottning från år 1335 genom sitt äktenskap med kung Magnus Eriksson.

Blanka föddes på Namurs fästning som dotter till greve Jean Dampierre av Namur och grevinna Marie av Artois, som härstammade från kung Ludvig VIII av Frankrike.

Bröllopet på Bohus slott

I juni 1334 reste Magnus Eriksson (sonson till Magnus Ladulås) från Sverige med följe till grevskapet Namur för att anhålla om hennes hand. Där trolovade de sig och han återvände till Sverige på hösten 1334.

Blanche lämnade Namur hösten 1335 och bröllopet ägde rum i oktober eller början av november 1335. Bröllopsfesten för drottning Blanche av Namur och kung Magnus Eriksson på Bohus slott var en storartad, färgsprakande tillställning. Vid denna tid var det brukligt att proceduren tog tre dagar. Festen hade man första dagen.

Dagen därpå var det brudlopp, då brud och brudgum skulle visas upp. Det gjordes för att visa att släktena var eniga om att de trolovade fick ingå äktenskap. Själva blev brudparet tillfrågade av prästen precis innan de steg in i kyrkan och fick därmed dess välsignelse.

På tredje dagen överlämnades morgongåvan. Hon fick Lindholmens slott i Göteborg. Platsen, där slottet en gång låg, kallas ännu idag för Slottsberget. Det har också kallats Drottning Blankas berg. Även Lödöse med omgivningar blev hennes. Den norska morgongåvan bestod av Tönsbergshus och län.

Nu var Blanche av Namur, drottning av Sverige, Norge och Skåne evigt bunden till sin man. Hon blev nu Blanka, ett namn som föll sig naturligare på nordbornas läppar.

I ett andra morgongåvobrev 1353 erhöll hon dessutom Bohus fästning och Marstrand med Älvsyssel utom Orust.

Samtida källor indikerar att drottning Blanka var både vacker och klok men det finns inga bilder av henne som man med säkerhet vet föreställer henne. Drottningens eget sigill är känt från ett diplom utfärdat 1346. Sigillet föreställer en kvinna klädd i fotsid klänning utan bälte, med spiran i höger hand och kronan på huvudet.

Heliga Birgitta

Blanka av Namurs politiska inflytande är omdiskuterat. Vissa historiker hävdar att hon skulle ha haft ett förhållande med Bengt Algotsson, en av landets mäktigaste män, men det bygger mest på dåligt underbyggda anklagelser från Birgitta Birgersdotter, senare Heliga Birgitta.

Andra har hävdat att hon förgiftade sin son Erik Magnusson. Orsaken skulle ha varit att Erik gjort uppror mot sin far. Ingen av anklagelserna har kunnat ledas i bevis, inte heller påståendena, starkt underblåsta av Birgitta Birgersdotter, att kungen skulle ha varit homosexuell.

Birgitta stod kungaparet nära sedan 1335 då hon blivit Blankas ”magistra”, ungefär motsvarande mentor. Man tror också att Birgitta och hennes make Ulf var gäster vid kungabröllopet samma höst. Kungaparets förtroende för Birgitta resulterade bland annat i att de 1346 testamenterade Vadstena kungsgård till ett blivande kloster och påföljande år även en stor summa pengar för klostrets bildande.

Relationerna mellan Birgitta och kungaparet blev dock med tiden kyliga i och med Birgittas anklagelser mot kungen och med tiden även mot Blanka av Namur som enligt Birgitta var ”en huggorm som har en skökas tunga, drakens galla i hjärtat och det bittraste gift i köttet.” Birgitta konstaterar vidare att ”[d]ärför bliva hennes ägg giftiga”.

Förgiftad

År 1363 var makarna Magnus och Blanka i Köpenhamn för sin sons, Håkans, vigsel med den danske kungen Valdemars dotter Margareta. Under bröllopet, som ägde rum 9 april, insjuknade drottning Blanka och dog. Även brudens bror, prins Christofer dog och kung Magnus blev sjuk, men räddades av sin läkare. Ryktet säger att kung Valdemar låtit bjuda det svenska kungaparet på en förgiftad dryck av vilken också hans egen son drack döden. Blankas död är endast känd genom en kortfattad dansk krönika, Själlandskrönikan, och ingen vet vad hon så plötsligt dog av. Blanka ligger troligen begravd i Ringsted i Danmark.

Barnvisan ”Rida, rida ranka, hästen heter Blanka” handlar om drottning Blanka men skrevs i slutet av 1800-talet av Hans Henric Hallbäck.