Magnus Barfot i Fuxerna Lilla Edet

I Magnus Barfots saga av Snorre Sturlasson (Isländsk författare 1179-1241) kan man läsa att Fuxerna var platsen där den norske kungen om våren år 1100 gick till anfall mot Svíþjóð (Svitjod – svearna) och västgötarna.

Bakgrunden till detta var att de tre nordiska rikena möttes vid utloppet av Göta älv och gränsdragningen var omtvistad. 1097 drog Magnus Barfot in i Götaland med en stor här för att säkra den norska gränsen och garantera tillgänglighet för den ekonomiskt mycket viktiga farleden.

Han red runt med sin här och brände ner hus och hem för lokalbefolkningen tills de svor honom trohet. När han återvände till Viken lämnade han, på Kvaldinsey (Kvaldinsö – Kållandsö) år 1099, kvar en garnison på 300 man med förråd under ledning av Finn Skoftesson och Sigurd Ullstreng.

Magnus Barfot i Fuxerna Lilla Edet
Inge Stenkilsson

Om vintern då isen bar kom dock Sveakungen Inge Stenkilsson, den äldre, ridande över isen till Kvaldinsö och brände fästet. De 300 försvararna som först erbjudits fri lejd men vägrat fick nu lämna allt, rustning, hästar och de dyrbarheter de hade tillskansat sig, och då de lämnade fästet fick alla smaka på piskan, en väldig förnedring.

Kung Barfot gick naturligtvis i taket där borta i Viken då hans tidigare så stolta krigare nu kom gående tillbaka och berättade vad de utsatts för.

Barfot ger igen

Redan vid den första islossningen om våren 1100 seglade den ursinnige Barfot upp i Gautelfr (Göta älv) med sin flotta, till Fuxerna vid Lilla Edet. Nu skulle Götarna i Svitjod få vedergälla den vanära han fått utstå vid Kvaldinsey, skrev Snorre.
Från Fuxerna skövlade och brände man sig in i Västergötland. Men då de korsat en å (troligen redan vid Sjuntorp) mötte Inge upp med en oerhörd skara krigare och besegrade Norrmännen.

Snorre skrev att många dog vid ett vattenfall (kan ha varit Fors vid Sjuntorp), och kung Barfot själv höll också på att stryka med. Han räddades dock av att en av hans mannar, Ögmund Skoptason, en bror till hövitsmannen på Kvaldinsö, klädde sig i Barfots röda mantel med det gyllene lejonet och red iväg åt motsatt håll, och därmed lurade svenskarna att det var kungen. Barfot red snabbt tillbaka till skeppen och seglade hem till Viken.

Magnus Barfot i Fuxerna Lilla Edet
Barfots mantel

Våren därpå kom dock Barfot tillbaka, återigen till Fuxerna där man landade skeppen. Kung Inge som hade fått reda på vad som var i görningen hade tagit läger i just Fuxerna. Mitt i natten anföll norrmännen. Det blev en våldsam batalj, kung Inge och de överlevande ur krigshären fick fly hals över huvud, många svenskar lämnades kvar på slagfältet.

Freden i Kungahälla

Magnus Barfot

Senare under året träffades man igen, men då under fredligare former i vad som kom att kallas för ”Freden i Kongahälla”.

Magnus gifte sig i Kongahälla 1101, som en bekräftelse på freden, med Margareta som var kung Inges dotter. Efter detta fick hon namnet Margareta Fredkulla.

Varför namnet Magnus Barfot?

Magnus Barfot sägs ha fått sitt namn efter en härfärd till Skottland, där han övertog den skotska seden att gå barbent klädd i kilt. Han fick tillnamnet efter att ha använt en kort tunika och en övre kappa. Det var inte ”the belted plaids, the philabeg”, en form av kilt 16 x 5 fot, utan ”leine croich”, en saffransgul ”skjorta” som var vanlig bland irer och skottar vid denna tid.

Han drömde om ett norskt imperium kring Irländska sjön och år 1102 for han iväg för att erövra Irland. Han lyckades inta ­Dublin och stora områden i norr men 1103 hamnade hans trupper i ett irländskt bakhåll.

På slottet Tipperary (Tiobrad Arran) i Ulster 1103-08-23, blev han dräpt. Han fick ett spjut genom båda benen (benspärr) och ett yxhugg i halsen.

Comments

mood_bad
  • No comments yet.
  • Lägg till kommentar
    X