Lödösehus en borganläggning

Lödösehus en borganläggning. Den tidigaste borgen i Lödöse tros ha uppförts under Knut Eriksssons tid mot slutet av 1100-talet. Man tror idag att det legat en kungsgård på nordsidan av borgkullen medan det på Tegelkullen i söder fanns en vaktborg, en kastal. En kungsgård kan sättas i samband med myntprägling i Lödöse redan på 1140-talet.

Kastalen brändes ner, enligt en datering 1227, av norska birkebeiner (norskt upprorsparti bildat 1174 av Eystein Meyla). Kastalen byggdes upp igen och anläggningen byggdes ut under åren 1250-75 till en stor och välbefäst borg, enligt Erikskrönikan benämnd Lödösehus.

Den arkeologiska dateringen, bland annat med hjälp av dendrokronologi, till 1200-talets mitt gör att det troligen är Birger jarl och hans söner Valdemar och Magnus Ladulås som är initiativtagare till borgbygget. Inklusive vallgravarna har borgen omfattat en yta på cirka 3 hektar.

Man ansåg tydligen att borgens utbyggnad var så viktig att man t.o.m. rev delar av stadsbebyggelsen. Detta kan man se på kartbilden över Lödöse år 1300, där gatan fram mot borgen plötsligt svänger av norrut i en böj – de övriga gatorna är räta och vinklade.

Vallgraven

Det dubbla, bitvis tredubbla, vallgravsystemet runt borgen har undersökts i olika omgångar. Det mätte ett djup av 2-2,5 meter, och de yttersta vallgravarna var ca 9 meter breda.

Huvudborgen

Uppe på den cirka 50×70 meter stora borgplatån fanns borgens huvudbyggnad. På 1890-talet byggdes en grosshandlarvilla på platsen, och de sista synliga resterna av den medeltida borgmuren förstördes då. Inga nämnvärda arkeologiska undersökningar har därefter kunnat genomföras på kullen.

Lödöse skans

Under det nordiska sjuårskriget bröt de svenska befälhavarna Gustav Stenbock och Klas Horn upp från Lödöse med tre fanor (900 man) ryttare och sju fänikor (2 200 man) fotfolk på vintern 1564. Avsikten var att anfalla Bohus fästning. Med sig hade man en specialtillverkad extra stor kanon som kallades ”Skiegge”.

Den var cirka 5 meter lång och vägde cirka 12 ton. Kanonens tyngd gjorde att den gick igenom isen på älven någonstans mellan Lödöse och Bohus, och har därefter aldrig återfunnits.

Belägrarna av Bohus fick gå tillbaka till Lödöse redan efter tio dagar på grund av köld och tyfus. En uppgift säger att svenskarna då hade förlorat cirka 1 400 man vid belägringen, de flesta genom förfrysning.