Lödöse Skara – en viktig väg under medeltiden

De första städerna i Sverige

Lödöse, Skara och Sigtuna var de första städerna i Sverige. Arkeologiskt är Lödöse belagt från 1000-talet, bland annat har man hittat tyska mynt från början av 1000-talet.

Lödöse omnämns i, den isländska, Njals saga. Brennu-Njáls saga som den heter på isländska utspelar sig under åren 950 till 1015.

Fram till år 1473 var Lödöse Sveriges enda hamn med utfart mot Nordsjön.

Lödösevägen var en medeltida ridväg som gick från Lödöse till Skara. På sträckan mellan Lödöse och Sollebrunn sträckte den sig genom Skepplanda, Hålanda och Erska socknar och till stor del genom vildmarksområdet Risveden. Huvudleden passerade förbi det före detta gästgiveriet i Verle och Livereds säteri på väg mot Gräfsnäs och Sollebrunn.

En av Sveriges viktigaste vägar

Under medeltiden var vägen mellan Lödöse Skara en viktig handelsväg. Här har kungligheter, pilgrimer, Heliga Birgitta, handelsmän mm färdats. Snorre Sturlasson (1179-1241), den isländske historieskrivaren, har beskrivit vägen då han besökte lagman Eskil (Birger Jarls bror) i Skara.

I Hallfred Vandrädaskalds saga (Hallfredarsaga Vandrædaskalds), från omkring 1200, berättas om en färd längs vägen av islänningen Hallfred Ottarsson, den mest kände av norske kung Olav Tryggvasons skalder. Mellan Lödöse och Mellby norr om Sollebrunn utsattes han för två mordförsök.

En farlig väg

För att bönderna från Skaraborgs län skulle komma i tid till torghandeln var de tvungna att passera Risveden nattetid. De rastade i Sollebrunn och vid tvåtiden fortsatte de sin resa, nu genom den fruktade Risveden.

De ”sockade hästarna”, trädde påsar av juteväv runt hovarna för att dämpa hovslagen. De ville inte störa ”råa”, skogsrået, för om hon blev störd tog hon hämnd.

Skogsrået

Skogsrået (Huldra, Skogsfrun) är skogens kvinnliga härskarinna, rådare över de vilda djuren, som hon ibland skänker till dem hon behagar. Hon lockar vandrare vilse och förför män som hon fattar tycke för. Hon är smeksam och inställsam, men farlig, och har möjlighet att ändra skepnad.

Men den största anledningen var nog att de inte ville att skogstjuvar och banditer skulle upptäcka dem.

Mörka Risveden

Det fanns gott om ”löst” folk i Risveden. Många tog sin tillflykt till de djupa skogarna för att komma undan något straff. Lagarna var hårda vid denna tid, stöld bestraffades med mångårigt fängelsestraff, inte sällan med döden. Ungdomlig trots mot överordnad bestraffades med prygel.

Hade man en gång flytt till Risveden var ett återvändande till samhället inget alternativ. Så valet, för folket i Risveden, var att plundra eller svälta ihjäl. Inte sällan gick plundrandet över i strid på liv och död. Skogen gömmer många dystra minnen av mördade och mördare.

Stigar blir vägar

Alla äldre vägar har från första början varit stigar, som fotvandrare har trampat upp. Dessa stigar följde åsarna, där marken var torr och förhållandevis lätt att komma fram över. Här och var måste vandraren passera en dalsänka för att komma från ås till en annan.

Var marken sank, lade man ut gran eller tallslanor i stigens längdriktning, som regel tre i bredd. Det kallas att spånga. Istället för slanor förekom att man lade ut en rad plana stenar där stigen förde över sank mark, om det fanns sten av lämplig form och storlek i närheten.

Med tiden länkades de många små bygdestigarna samman till längre leder, vilka förenade vitt skilda bygder. En och annan by med gynnsamt läge blev av viss betydelse för handel och samfärdsel.

Hålvägar

När en väg på grund av upprepande slitage blev för ”dikig” eller på annat sätt obekväm, valde man att gå vid sidan om och därför kan man i hålvägstäta områden ofta se flera parallella stråk intill varandra. Vissa hålvägar är nästan V-formade i genomskärning, medan andra kan ha en U-form.

De senare visar att de fortfarande brukades när man började använda vagnar. Hålvägar förekommer mest i sluttningar eller på åsar där många människor har färdats. Smärre hålvägar trampas fortfarande in av djur och människor där flitigt nyttjade stigar passerar genom lösa markytor.

Fortfarande finns spår av hålvägar vid det övergivna hemmanet Mökhult och i naturreservatet Slereboåns dalgång nära byn Röserna i Skepplanda socken och vid torpet Krogen och vid gårdarna Klovet och Heden i Hålanda socken.

Skara

Bo Larsen