Inge Stenkilsson – götarnas konung

Inge Stenkilsson, även Inge den äldre, död omkring 1110. Kung av Sverige från 1080 till omkring 1084 och omkring 1088–1110.

Den kraftfulle och målmedvetne Inge uppges ha avsatts av svearna cirka 1084 för att han vägrade blota vid alltinget. Inge ska även ha försökt kristna svearna vilket de inte uppskattade. Dessa hade i stället för en tid en hednisk konung, Blot-Sven.

Omkring år 1087 ska Inge Stenkilsson ha dräpt sin konkurrent Sven, bränt hednatemplet i Uppsala och tagit tillbaka makten över hela Sverige. Hervararsagan berättar att Inge länge var konung. Att han var vänsäll (omtyckt) och en god kristen. Han avskaffade bloten i Svitjod (svearnas rike) och påbjöd, att allt folk skulle kristnas.

Grundade Vreta kloster på uppmaning av påven

Vreta klostret grundades omkring 1100 av kung Inge och drottning Helena på uppmaning av påven och är det äldsta kända i Sverige. Enligt anteckningen skall dessutom hans hustru Helena ha donerat ett tjugotal gårdar, av vilka huvuddelen låg i närheten.

Kung Inge den äldre var med på det så kallade trekungamötet 1101 i Kungahälla då kung Erik Ejegod av Danmark, Kung Magnus Barfot av Norge och Inge ska ha träffats för att utarbeta en varaktig fred.

Margareta Fredkulla

För att bekräfta freden giftes Inges dotter Margareta bort med kung Magnus Barfot vid detta tillfälle, och fick därvid namnet Margareta Fredkulla. Den tidigaste källan, den norske munken Theodoricus Historia de antiquitate regum Norvagiensium, nämner ett fredsslut mellan ”götarnas konung” Inge och kung Magnus, som bekräftades av giftermålet och där vissa omstridda dalsländska områden följde med Margareta som hemgift.

Enligt Prosaiska krönikan skall Inge ha stridit i Skåne och i tre år härskat över landskapet, varefter han mördades i sin säng. Johannes Magnus uppgift att han skall ha stridit mot en rysk furste Valdemar eller Jarizlav är än mer osäker.

Årtalen för Inges död och frånträde från tronen är osäkra. Källor talar om allt från 1103–1118, men det är inte säkertställt att de två sakerna inträffade samtidigt, även om Hervararsagan berättar att ”Inge styrde riket till döddagar och blev sotdöd”.

Enligt nyare forskning är Inge begravd i Stenkilska gravkoret i Vreta klosters kyrka. Gravkoret, som det också kallas utan ättens namn, uppfördes av kungens son Ragnvald som dog före fadern. Det har daterats till tidigt 1100-tal. Under monumentet och golvet finns skelett i några stenkistor av långväxta män, närmare bestämt 1,98 och 2,02 meter långa. Detta stämmer överens med uppgiften om att personer ur Stenkilsätten var långa.

Legenden om Inge Stenkilsson i nöd

Det finns en rad upptecknade legender om Inge Stenkilsson. Sägnen berättar att Kung Inge flydde från Bohuslän med danskarna hack i häl, efter att ha förlorat en strid på Dössebacka slätter i Romelanda socken.

Kungen lyckades, simmade med hästen, komma över älven vid Marieberget, strax norr om Kungälv, och in på svenskt område. Då sa kungen ”Nu är det ingen nöd längre”. Tacksam för sin räddning skall kungen ha lovat att en kyrka skulle resas där med namnet Nödinge. En mineralkälla visar ännu stället där kung Inges häst stallade, och där Nödinge kyrka var allra först ämnad att stå.

Offerkällan

Det fanns en mycket betydande offerkälla vid Nödinge kyrka, som numera är övertäckt. Det mest intressanta med Nödinge kyrka är att den tycks ha haft en särställning som votivkyrka (offerkyrka) för framför allt sjöfarande.

Därför gav många av de Göteborgare som varit på ostindiefärder på 1700-talet gåvor. Inte till någon av de stora kyrkorna i Göteborg, inte heller till kyrkan på Göteborgs ursprungsplats Lödöse, utan till Nödinge kyrka.

Bland de tusentals personer, ur olika yrkesgrupper, som återfinns i votivlistorna finner vi också personer från Ystad, Hamburg och Amsterdam.

Inge Stenkilsson
Nödinge kyrka med offerkällan i förgrunden

Ingen vanlig sockenkyrka

Den arkeologiska bilden, legenderna kring Inge Stenkilsson och Nödinge kyrkas starka ställning som votivkyrka i flera hundra år indikerar att det inte rör sig om en vanlig sockenkyrka.

Nödinge kyrka var troligtvis den västligaste kyrkan i Sveariket, fram till 1200-talet, och till vilken svearna offrade innan de gav sig ut på längre sjöresor. Detta skulle kunna vara en förklaring till dess ställning som votivkyrka fram till början av 1800-talet.

Comments

  • Kenth Wasserman
    april 8, 2022 at 13:03

    Har man hittat några rester av striden på Dössebacka slätter?

    • Bo Larsen
      april 8, 2022 at 13:35

      Inte vad jag känner till. Så här skriver prästen Axel Emanuel Holmberg (1817 – 1861) om sägnen: ”Uti Marberget vid Götaelf och på Mariebergs ägor synes ett spår, liknande ett märke efter en intryckt hästsko. En tradition i orten påstår, att detta spår erinrar om en svensk konung Inge, hvilken, efter att hafva förlorat en strid på Dösebacka slätter i Romelanda socken, red som flykting öfver Marberget till Götaelf, öfver vilken hästen sam med honom till Vestgötalandet. Under ridten skall hästen hafva intryckt berörda märke”. Så om han verkligen stred på Dösebacka slätter vet man inte med säkerhet.

Lägg till kommentar
X