Götaälvdalens största vikingatida gravfält

Götaälvdalens största vikingatida gravfält ligger strax norr om Skepplanda kyrka. På den högt belägna platsen med storslagen utsikt finns ett 60-tal gravar. Gravarna syns som runda kullar i landskapet fast de ursprungligen var av stensättningar eller högar. Kullarna är mellan fyra och tio meter breda och mellan två och sju decimeter höga.

Från början har det funnit många fler gravar på denna plats men odling och en grustäkt från äldre tid har förstört fornlämningar i den norra delen av fältet. Under yngre järnåldern brändes de döda på bål och begravdes sedan på samma plats tillsammans med lerkärl och personliga ting som kammar, knivar och i vissa fall smycken eller vapen.

Götaälvadelns största vikingatida gravfält
Skepplanda gamla kyrkogård

I början av 1900-talet anlades en kyrkogård nordväst om kyrkan. När den skulle tas i bruk visade det sig att marken var sank och inte tjänlig som begravningsplats. Idag kan man vandra längs promenadvägen några hundra meter in i lövskogen och komma till de fåtal gravar som hann anläggas. Kvar står fortfarande de stora, uppväxta alléer som skulle ha kantat gångarna på kyrkogården.

Vikingatida gravfält

Under äldre bronsåldern förekom fortfarande hällkistbegravningar, samt hällkistbegravningar i höggravar och liksom megalitgravarna fungerade dessa för flera begravningar, men samtidigt fanns även andra gravformer – enkla stenpackningar och rösen som ofta var ensamgravar. I mitten av bronsåldern ersattes skelettbegravningar av brandgravar. Många brons- och stenåldersgravar förekommer i sådan mängd att de ibland ingår i gravfält, och i åtskilliga fall har platser för äldre gravar återanvänts under järnålder.

En något märklig fornlämningstyp under bronsålder och äldre järnålder är skärvstenshögarna. De är visserligen inte entydigt några gravar, men det är inte ovanligt att hitta människoben i skärvstenshögarna, och deponitionen i dem har avslöjat rituella inslag. De finns ofta i anslutning till just gravfält och har med all sannolikhet med föreställningar om död och förgängelse att göra.

Under äldre järnålder tog gravfälten över för att förekomma genomgående under yngre järnålder. Gravfälten under äldre järnålder är betydligt större än de från yngre järnålder. Yngre järnålderns gravfält är ofta kopplade till byar som sedan går att spåra in i medeltiden och som i många fall fortfarande finns kvar. Gravfält äldre än folkvandringstid består mest av bygdegravfält, där befolkningen i en hel bygd kan ha begravt sina döda. Det finns dock stora regionala skillnader och det är inte ovanligt att även påträffa mindre gravfält från äldre järnålder.

Yngre järnåldern

På 900-talet placerades gravarna i anslutning till gårdar och byar i så kallade ättehagar. Under yngre järnåldern brändes vanligen den döde på bål, de brända benen samlades ihop med personliga föremål i ett lerkärl, sedan begravdes de döda ofta tillsammans med äldre generationer i stensättningar eller ibland i gravhögar. Tidigare ansågs det begravningssättet vara det gängse för järnålderns begravningsskick, men i själva verket var det ganska begränsat och verkligheten är mycket mer komplex.

Många gravar är skelettgravar, särskilt efter rika stormän, barn, och för de som konverterat till kristendomen, men i andra områden där människorna höll fast vid sin gamla tro är skelettgravar mycket ovanliga. I regel har benen från bålen blivit tvättade innan de placerats i gravgömman. Helt uppenbart är också att endast vissa ben valts ut och väldigt ofta är de också krossade i småbitar – möjligen med de malstenar man hittat i stensättningar. Det var inte heller säkert att benen alltid grävdes ned i gravgömman. Inte helt ovanligt var att benen i stället ströddes över graven, placerades runt stenar eller på andra platser inom gravfältet.

Kristendomens införande

Senare tiders undersökningar har tydligt visat att inte endast gravarna var det centrala på gravfälten, utan där kan även härdar och kokgropar förekomma som inte har något praktisk förklaring. Ben och gravgömmor hittas även i sådant som inte direkt är gravar – och vissa gravliknande strukturer saknar gravar. Tyvärr vet vi nästan ingenting om föreställningarna runt död och begravning under järnåldern. Även sedan kristendomen infördes fortsatte begravningarna på gravfälten, om än i skelettgravar i öst-västlig riktning och lite vid sidan om de hedniska gravarna. Först några decennier efter kristendomens införande i Sverige, i slutet av 1000-talet, anlades gemensamma gravplatser vid kyrkan och de gamla gårdsgravfälten övergavs.

Götaälvadelns största vikingatida gravfält

Större gravhögar antas till största delen vara begravda stormän. Åtminstone kan man anta att det var avsikten när högen restes att den skulle visa hur stor den döde hade varit i livet. Jordvolymen i de största högarna är trehundra gånger så stor som en normal grav. Kungshög kallas ibland lite oegentligt de större gravhögar som tros innehålla begravda kungar eller stormän. Denna begravningstradition var vanligast i Sverige under vendeltiden.

Den nuvarande kyrkan började byggas år 1698 och stod klar år 1705. Den är delvis byggd på murarna från en ännu tidigare medeltidskyrka. År 1754 byggdes kyrktornet i väster. Det sägs att prästen hämtade vigvattnet i en källa strax söder om gravfältet och denna plats kallas ”Prästkällan” i folkmun.

Götaälvdalens största vikingatida gravfält

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *