Bohusfästning har under sin 700-åriga historia kontrollerats av Norge, Danmark-Norge och Sverige och gett namn åt landskapet Bohuslän.
Barderna som sjöng om tilldragelsen har tystnat och texterna har glömts bort. Men delar av stroferna lever kvar i de folksagor som berättats i generationer. Sagorna skildrar när rövare och banditer vistades på Fästningsholmen. En av dem, som nämns, är Greve Jacob som var dömd som fredlös i Danmark efter att ha mördat danske kungen Erik Klipping.
En dag kom en aktningsvärd gubbe, troligtvis en gengångare till den hedniske Oden, till Greve Jacob och föreslog honom att anlägga en fast borg på Fästningsholmen. Han lovade att borgen aldrig skulle tas med vapenmakt om grundstenen blev framsläpad av en hund. Då hunden alltid varit trohetens symbol så är andemeningen tydlig.
Om någon hund har dragit någon grundsten förtäljer inte sagan, men faktum är att Bohusfästning aldrig tagits med vapenmakt.
Svenske hertig Erik fick 1302, av sin blivande svärfar Kung Hakon, Kongahälla stad och slott. Skälet var att hertig Erik var på flykt undan sin bror, kung Birger, och behövde en tillflykt. Så småningom fick han även Varberg som Kung Hakon köpt av Greve Jacob av Halland.
Greve Jacob ångrade att han sålt Varberg och ville ha tillbaka staden, samtidigt som vänskapen mellan Kung Hakon och hertig Erik svalnade. Hertig Erik svarade med att han ville skynda på bröllopet med den nu 11 åriga Ingeborg. Han började planera, tog hem mat och dryck för den stora festen, han sa.
”Gud gifve henne lycka ehvart hon går, men Varberg får du ej åter i år”.
Sedan reste han tillbaka till Kongahälla och fördrev tiden med att festa upp det som var tänkt till bröllopet. Kung Hakon insåg vad hertigen gick för och lät belägra Kongahälla slott och Niklaborg (Ragnhildsholmen). Hertig Erik lyckades fly igen, han tog sig till Lödöse, med borgen Lödösehus, som han erövrat från kung Birger.
För att skydda Kongahälla från Hertig Erik i Lödöse fick kung Hakon rådet av Greve Jacob att bygga en borg på på den holme som kallades Baghaholm. Var namnet Bagholmen kommer ifrån tros komma från att holmen har sedan länge hört till den trakt där dagens Kungälv ligger. Trakten har kallats Skyrbagr och Skyrbaghaholm.
Hertig Erik hörsammade greve Jacobs råd och det byggdes en fästning i trä. Troligtvis med jordvallar som tillräckligt skydd mot dåtidens vapen. Fästningen fick namnet Baghahus, som sedermera blev Bohus.
1331 blev den 15-årige norsk-svenske unionskungen Magnus Eriksson förklarad myndig på Bohusfästning vid en norsk herredag, och Bohus blev ett av hans huvudresidens under de närmaste åren på grund av det fördelaktiga läget mellan de två länderna.
1335 skedde ett kungabröllop på Bohus mellan Magnus och Blanka av Namur, och en ridderlig hovmiljö med starka europeiska kulturkontakter utvecklades under några årtionden på Bohus.
1344 hyllades Magnus son Håkan som Norges konung på Bohusfästning.
1368 hemsökte en Hanseatisk flotta södra Bohuslän. Marstrand och Kongahälla brändes, samt ”alla härbärgen på Bagaholmen som stod utanför muren”, men inga uppgifter finns om någon belägring av Bohus.
1388 mottog Håkans änka Margareta de svenska stormännens anbud på Sveriges krona och nyare forskning har visat att denna överenskommelse, Dalaborgstraktaten, troligen utfärdats på Bohus.
1389 fördes kung Albrekt av Mecklenburg som fånge till Bohusfästning på order av drottning Margareta efter slaget vid Åsle Mosse. På samma slott som hans föräldrar förlovat sig på år 1321.
1482 belägrades Bohusfästning för första gången då det norska rådet valde Jon Svalesson Smör till riksföreståndare i stället för unionskungen Hans, och beslöt fördriva den danske ståthållaren på Bohus, Jörgen Lauritssön. Belägrarna gav upp med oförrättat ärende.
1501-1502 belägrades Bohus tre gånger under ett inbördeskrig mellan norske riddaren, och förre länsherren på Akershus Knut Alvsson (Tre Rosor), och Henrik Krummedige länsherre på Bohus.
1531 kom den landsflyktige, från Danmark, före detta kung Kristian II med en armé av legosoldater till Bohusfästning. Efter ett stormanfall som misslyckades drog sig Kristian tillbaka mot Norge.
1563–1570 utsattes Bohus, under Nordiska sjuårskriget, för sex hårda belägringar.
1678 råkade Bohusfästning ut för en sista belägring, den svåraste av alla. Den ansattes då i nära två månader (4 juni-21 juli) av en belägringsstyrka på ca 15 000 norrmän och danskar under Gyldenløve som med 43 kanoner och 12 mörsare sköt mellan 20 000 och 30 000 kanonkulor av järn, 2 265 ”bomber” med olika innehåll inklusive kemiska och biologiska stridsmedel, 384 spränggranater, 384 stora stenbumlingar, 161 glödande brandkulor, 79 säckar med spränggranater och 600 stora mörsargranater från Fontin och Hisingen.
Dessutom ett antal minor som sprängdes under murarna. Allt detta förvandlade fästningen till en grushög. De från början drygt 800 svenska och finska försvararna under överkommendanten, överste Fredrik von Börstell vid Skaraborgs regemente, skulle ha blivit tvungna att ge sig, om inte Gustaf Otto Stenbock i sista stund ankommit med hjälp.
Den enda kommunikation som fanns med den av svenskarna kontrollerade östra stranden av Göta älv i slutet av belägringen, var att lägga meddelanden i tomma granater och skjuta över dessa till svenskkontrollerat område. Efter belägringen noterades cirka 400 överlevande i fästningen, cirka 300 döda och 120 sårade, ”dem armar och ben avskjutne voro”.
Det nästan i grund förstörda slottet byggdes upp på nytt men utan prakt och utsmyckning, utan med mer fortifikatorisk prägel. Det var till 1700 residens för landshövdingen över Bohuslän, men förlorade mycket av sin militära betydelse eftersom det inte längre var ett gränsfäste.
Under Karl XII:s regering flyttades makten över Bohuslän till Göteborg, och han lät också flytta kanonerna därifrån till Sundsborg (i Svinesund), vilket han ämnade till ett ”starkt gränsvärn mot Norge”, men efter hans död fick Bohus tillbaka sin bestyckning.
Fästningen är statligt byggnadsminne sedan den 25 januari 1935. Idag ägs Bohusfästning av Statens Fastighetsverk och driftansvariga är Kungälvs kommun.