Postrånet vid Båstorps bräcka år 1854
Vid mitten av 1850-talet nåddes Västsverige av en häftig våldsvåg med överfall, rån, misshandel och mord på postförare och postiljoner. Mellan 1850 och 1855 begicks ett tiotal postrån i Bohuslän och Västsverige.
Postrånet vid Båstorps bräcka år 1854
Rånet vid Båstorps bräcka, i Götaälvdalen, var väl planerat av fyra personer som lärt känna varandra på länshäkten, cellfängelser och korrektionsanstalter (för arbetsträning eller rehabilitering).
De fyra var Carl Gustav Björk, 29 år, från Uddevalla men kom nästan direkt från Karlsborgs fästning där han som krono arbetskarl varit internerad i tre år. Han dömdes till tvångsarbete när han 1851 gick arbetslös efter att ha avtjänat ett straff för stöld. Han hade då två gånger avtjänat straff för stölder, andra gången i förening med resande av livsfarligt vapen, vilket gav tre månader på Långholmen.
Anders Daniel Nattsén, 32, var född i Ulricehamn. Han hade tillbringat de senaste tre åren på fästningsfängelset i Malmö fälld för stöld av ett sängtäcke. Ingen grov förseelse således, men det var tredje gången han dömdes för tjuvnadsbrott. Att sängtäcket tillhörde en präst i Bohuslän och säkert var både präktigt och vackert gjorde nog inte saken bättre.
Nattsén och Björk hade deltagit i ett fånguppror i Göteborg 1851. 24 häktade var inhysta i en och samma cell. Upproret utbröt i samband med en visitation. Fem av fångarna straffades som anstiftare, däribland Nattsén och Björk. Björk dömdes till 14 dagar fängelse på enbart vatten och bröd. Nattsén fick slita spö: 24 par, tre slag av varje par. Det innebar att profossen eller ”spöarn” utdelade 72 slag av dubbla spön mot hans nakna ryggtavla där han med endast tåspetsarna i marken och med remmar runt handlederna hängde upphissad i spöpålen framför länsfängelset. Spöslitningar var offentliga och brukade samla stora folkskaror. En del såg dem som bisarra nöjen.
Den tredje hette Anders Pettersson Ting från Saleby i Skaraborgs län. Han skrivs i fångrullorna som torpare. Han var 34 år och hade hustru och barn. Ting hade tillbringat tre år i Malmö dömd för stöld. Sista dagen i fängelset blev han pryglad med 25 rapp för ”missvård av kronans effekter” som det hette.
Den siste i gruppen hette Lars Gustaf Nilsson, Stygge-Lars kallad, bodde på torpet Ängarna under Smedserud i Valbo härad. Han var 54 år, gift och hade fem barn i åldrarna ett till 18 år. Hans vandel hade som namnet tyder inte precis varit fläckfri men han hade aldrig begått något våldsbrott. Det rörde sig mest om stölder. Han hade slitit spö flera gånger. Den senaste domen 1849 kompletterades med tre år på Malmö fästning varifrån han frigavs 1852. Nattsén och Ting hade sannolikt träffat honom där. Björk kände honom nog sedan tidigare, om inte annat så genom hörsägen.
De fyra tog in hos en skutskeppare bosatt i Harjesäng i Ale härad. Gänget fick husera i en nyss uppförd men inte ännu inredd stuga. Skepparsambons halvvuxna barn skickades iväg efter brännvin. Det var här postrånet planerades.
Postrån med dödlig utgång
I nattmörkret, måndagen den 13 mars 1854, närmade sig rånarna platsen där överfallet skulle ske ”omkring en tolftedels mil från Kattleberg mot Gamla Lödöse”. Det brännvin som är kvar tar de med sig från skepparens stuga. Väntan kan bli lång. Bakom en lada finner de störar och förser sig med var sin. Två av dem, Björk och Ting, har dessutom pistoler. Efter två timmars väntan hördes posthornet från Kattleberg.
Postiljonen hette Magnus Liljeqvist. Han var 31 år och boende i Vänersborg. Skjutsbonden Karl Berndtsson från Nol var 24.
Överfallet sker mellan klockan 1-2 på natten. Vid överfallet hade postiljonen ropat ”Jesus, vad var det?”, och lyckats att slänga sig åt sidan så att första slaget från en av rånaren, Karl Gustav Björk, missat. Detta medförde att de två hästarna kastat sig åt sidan så att postvagnen välte. Magnus Liljeqvist faller av liksom skjutsbonden Berndtsson. Berndtsson tar sig upp och springer iväg men ramlar, tursamt nog med huvudet mellan ett par tuvor.
Nattsén springer efter Berndtsson och slår vilt med sin stör. Berndtsson får flera fula sår i skallen men överlever. Tuvorna tar emot de värsta slagen. Det är värre för postiljon Liljeqvist. När vagnen välter ramlar han rakt på en av rånarna. Det är Björk. Liljeqvist är kraftigt byggd och skulle nog lätt ha övermannat Björk men en annan rånare, Ting, skjuter av sin pistol mot hans ansikte. Vapnet är laddat med sparvhagel. Liljeqvist bedövas av skottet. Strax efter träffas hans huvud av flera kraftiga slag. Döden torde vara ögonblicklig.
Rånarna baxar upp kärran så att den åter står på alla fyra hjulen, slänger sig upp och kör tillbaka ett stycke samma väg som ekipaget kommit. De svänger in på en biväg mot älven till. De finner en båt men bara en åra. Med denna och en plankbit lyckas de paddla sig över till den motsatta stranden. De undviker alla farvägar på sin vandring norrut. Bytet på 70 000 riksdaler delar de upp mellan sig.
Fick hjälp i Lödöse
Sedan Berntsson vaknat till liv begav han sig från brottsplatsen och kom mellan klockan 2-3 på natten fram till Lödöse. ”Blodig i ansiktet, liksom saknat medvetande eller sans, men på tillfrågan om posten blivit rövad liksom i yrsel svarat ja”, så skildrade nattvakten Mattias Hansson i Lödöse Berntssons ankomst till värdshuset i Lödöse, där han genom bultningar fått folk att vakna.
Genast togs sig folk i Lödöse sig ner till Kattleberg och Båstorps bräcka där Postiljonens lik anträffades och fördes till Gästgivaregården i Kattleberg. Berntsson vårdades av bataljonsläkare Boustedt. På eftermiddagen dagen efter rånet fördes Berntsson till sitt hem ”utan att ha återvunnit sin wanliga redighet”.
Gav rubriker i riket
Mordet vi Båstorps bräcka kommenterades livligt i pressen och det riktades hård kritik mot dåvarande generalpoststyrelsen för postiljoner och postförares brist på säkerhet. Resultatet blev att den 23 mars 1854 beslöt poststyrelsen att posten mellan Göteborg och Vänersborg skulle ha ridande och beväpnade personer som skydd.
De fyra rånarna erkände allt utom själva mordet där de hade olika versioner av vad som hänt och vem som var skyldig. Ale Häradsrätt avkunnade sin dom den 28 december 1854. De fyra fick dödsstraff. Två av dem, Anders Pettersson-Ting och Lars Gustav Nilsson, benådades 28 juni 1856 och fick som straff livstids straffarbete på Landskrona fästning. Men Nattsén och Björk fick ingen nåd, den 22 april 1857 kl. 12 mötte de döden på Ale häradsavrättningsplats.
Tingbergs kulle, i folkmun även kallad Galjekullen/Galgkullen fungerade som Ale häradsavrättningsplats fram till 1857. Den sista avrättningen gällde just förövarna av postrånet vid Båstorps Bräcka. Avrättningen skedde genom halshuggning.
Platsen är idag utmärkt med en runddel bestående av sju kraftiga stenar.
Innehållsförteckning
