Göta älv har under århundraden kantats av skeppsvarv och mindre båtbyggerier
I Götaälvdalen fann man i samband med dikesrensning år 1933 ett vikingatida skepp helt byggt av ek. En C-14 datering gav besked om att det byggts i Götaälvdalen en bit in på 800-talet. Skeppstypen är en så kallad knarr, en skeppstyp som är byggd för att seglas och som kunde ta mycket last, troligen vad Snorre Sturlasson menade med kaupskip, ett stabilt handelsskepp. Skeppet var sexton meter långt och hade höga fribord. Det är också det enda vikingatida skepp som grävts fram på ursprungligen svensk mark.
Skeppet är Sveriges enda arkeologiskt uppgrävda och utställda vikingaskepp. Det är också världens enda vikingaskepp med runor. De sitter bland annat på skeppsborden och mastfisken.

I samband med utgrävningen 1933, gjorde arkitektstuderande Gerhard Paulsson en uppritning av fyndplatsen så som skeppsdelarna låg placerade när jordmassorna avlägsnats, samtidigt togs ett antal fotografier.
År 1947 gjorde marinarkeolog Harald Åkerlund en noggrann uppmätning och ritning på Äskekärrskeppets olika delar i skala 1:12. Detta har i efterhand visat sig vara värdefullt eftersom flera av de bevarade delarna senare förlorat sin form, eller ändrat sin längd, i samband med uttorkning. En modell av skrovet i skala 1:12 baserad på Åkerlunds ritningar färdigställdes 1960 och finns på Sjöhistoriska museet.
År 1950 anmälde, folkskollärare, Harry Petrén till Sjöfartsmuseet i Göteborg att man hittat ytterligare ett skepp vid dikesgrävning på cirka 75 centimeters djup i leran vid Göta älv. Platsen angavs ungefärligt till cirka 500 meter norr om Äskekärrskeppet. Skeppet undersöktes aldrig av arkeologer, och exakta platsen för fyndet har med tiden glömts bort.
I samband med försök under tidiga 1990-talet att återupptäcka Petréns båt, studerade de båda amatörarkeologerna Martin Skoglund och Glenn Öfverström ett flygfoto över området vid Äskekärr. Ett avvikande område noterades några hundra meter söder om Äskekärrskeppets fyndplats, och när de båda undersökte platsen med sticksond i juni 1993 indikerades ett större träföremål, troligen ett skepp, i leran.

Efter anmälan genomförde Göteborgs Stadsmuseum och Älvsborgs länsmuseum en provgrävning av fyndet i augusti 1994. Fyndet sträcker sig över cirka 9 meter i längd, och under provgrävningen blottlades bland annat 6 stycken bordläggningsplankor om styrbord och 8 om babord, samt en mastfot och en del av kölen. Bordläggningsplankorna är anmärkningsvärt breda, upp till 29 cm. Kölen beräknas totalt vara 7,5-8,5 m lång och är mycket bred midskepps, hela 21 cm.
Detta jämfört med Äskekärrskeppets 17 cm breda köl. Längden på skeppet bedöms till mellan 11 och 13 meter, och det dateras till någonstans mellan 1050 och 1150. Efter provgrävning återfylldes materialet och fyndet, som kallas ”Äskekärr 2” med fornlämningsnummer Starrkärr 192:1, ligger fortfarande kvar i jorden än idag.
Ingen av dessa tre skepp har samband med någon grav. I stället tror man att de kan ha befunnit sig i ett skeppsvarvsområde.
Varven har funnits både i norr vid utloppet från Vänern, från Vänersborgs skeppsbyggnadsvarv, som hade sin storhetstid i slutet av 1800-talet med byggnation av större segelfartyg och till Göteborg i söder där Bohus Varv och flera av regionens storvarv funnits.
Moderna varv som långt in på slutet av 1900-talet byggde stora lastfartyg, tankfartyg och roro-fartyg. Ett av de allra varv tätaste områdena längs Götaälvdalen under 1800- och 1900-talen var dock socknen Tunge härad, som ligger öster om älven och norr om Lödöse.



Läs om Långskeppet – det perfekta skeppet för sin tid
