Kungahälla 1135 – ett blodigt ödesår

Snorre Sturlassons berättelse av vad som hände vid Kungahälla 1135 är troligtvis den mest detaljrika i Heimskringla. Kan bero på att hans fosterfar Jôn Loftsson var i Kungahälla när det hände, upplevelser som han bar med sig hem till Island och återgav till den då unge Snorre.

Varningarna

Natten till första söndagen efter påskveckan började det hända underliga saker i Kungahälla. Så här står det i Snorre Sturlassons Heimskringla:

Det hände i Konungahälla, söndagsnatten näst efter påskveckan, att det blef ett sådant gny på gatorna i hele byn som när konungen far med sin hird, och hundarna tjöto så, att man icke kunde hålla dem inne, utan de rusade ut.

Men så snart de kommit ut, vorde de alle galne och beto allt som kom i deras väg, både menniskor och boskap, och allt som blef bitet, så att bloden kom fram, fingo yrsel, och alla hafvande qvinnor födde sina barn och kommo i yrsel. Detta hände nästan hvarje natt ifrån Påsk till Himmelfärdsdag. Man räddes mycket för dessa under, månge foro bort och sålde sine gårdar, foro i häradet eller till andra köpstäder.

De gamla i Kungahälla sa att det var tecken på att något stort var i antågande. Prästen varnade folket i Kungahälla för faran som väntade. Uppmanade alla att vara vaksamma, beväpna sig för vad som skulle kunna hända och be om Guds nåd.

Samtidigt varnade den danske kungen Erik Emune och ärkebiskopen Össur för venderna som nu härjade vilt bland kristna.

Anfallet på Kungahälla

Larsmässodagen den 10 augusti slog venderna till mot Kungahälla med ”fem och ett halvt hundrade” skepp. Fyrtiofyra man och två hästar på varje snäcka (stridsskepp). Anfallet anfördes av hertig Ratibor (Racibórz) samt av två av hans hövdingar, Dunimiz och Unibur.

Halva flottstyrkan hade seglat upp den östra älvgrenen och anföll staden uppifrån och den andra hade rott längs västra flodfåran och stängt vägen ut mot vattnet. Några skepp hade lagt till längre uppströms, satt män och hästar i land, nu var Kungahälla en omringad stad. Första anfallet kom mot de handelsskepp i hamnen som ägdes av handelsmännen i staden.

Handelsmännen stred tappert och höll venderna tillbaka, men snart var de tvungna att ge upp. De tog sina värdesaker och flydde in i borgen.

Alve stormun

Prästens fru och några andra kvinnor hade lyckats ta sig till Solberga och rapportera vad som hänt. Genast skickade man bud om hjälp.

En som nås av budet är bonden Alve stormun, så här står det i sagan:

En bonde, Alve stormun, sprang då genast upp, tog sin hjelm och sköld samt en stor yxa i handen, sägande: ”Upp, gode män, tagen era vapen och hjelpen bymännen. Skamlig skulle hvar och en finna det, om vi sute här och drucke öl, under det modige män våga sitt lif nere i byn för vår skuld.” Månge gjorde invändningar, sägande, att de skulle förderfva sig, utan att gifva byfolket någon hjelp. Då sprang Alve upp och sade: ”Om än alle andre dröja qvar, skall jag gå ensam, och mista skola hedningarne för mig en eller två innan jag faller.”

När han kom så nära borgen att hedningarna såg honom sprang åtta fullt beväpnade män emot honom. När de möttes omringade venderna honom. Alve svängde yxan och träffade den som stod bakom honom under hakan, halsen slets upp och mannen föll baklänges till marken. Han lyckades att dräpa tre till innan han själv blev sårad. De fyra hedningar som var kvar flydde, men Alve sprang efter och dräpte två till.

Lockade med fred

Venderna, som nu åsamkats stora förluster efter striden med handelsmännen, gick nu iland. Staden plundrades och brändes. Inne i borgen fanns stadens invånare, i skydd bakom borgens vallgrav och palissad. Ratibor lockade med fred. Alla i Kungahälla skulle få behålla sina ägodelar bara de gav upp.

Svaret från Kungahällaborna var ett regn av störar, pilar och stenar. Striden var hård med stora förluster på båda sidor. Men venderna lyckades inte ta sig förbi borgvallen. Återigen erbjöd Ratibor fri lejd om Kungahällas invånare gav sig. Men de vägrade. Nu anföll venderna ännu hårdare utan att lyckas.

När striden lagt sig trodde Kungahällaborna att venderna hade gett sig, men Ratibor insåg att de, trots att de lidit stora förluster, så hade stadens manfall varit större. Så venderna anföll med ännu större kraft. Bland invånarna i staden började vapnen att tryta. Nu gav Kungahällaborna till slut upp. De gick med på att lägga ner sina vapen om venderna höll sitt löfte om fred och att alla invånarna skulle få behålla allt de kunde bära med sig.

Men, venderna höll inte sitt ord, de tog alla till fånga. Dödade de, sårade och unga, som inte kunde tas till slavar. Korskyrkan revs och brändes.

Norges största och mäktigaste stad enligt Snorre Sturlasson, nu utplånad av venderna, hedningarna. På ett blodigt och hänsynslöst sätt. Något som levde kvar i många generationers minne.

Bo Larsen