Salt – det vita guldet
Varken människor eller djur kan leva utan salt, och tekniken att utvinna salt var en förutsättning för att kunna leva på jordbruk. Salt användes för att tillaga, bevara och konservera mat, garva skinn till läder, tillverka glas och guld.
Salt har ansetts ge bättre hälsa, och under alla tider har människor sökt sig till mineralkällor för att blir friskare. Salt troddes vara bra för humöret och i många kulturer betraktades det som afrodisiakum (lusthöjande). Det var en högt värderad handelsvara som ingick i långväga handelssystem.
Att salta och torka var den vanligaste formen av konserveringsteknik och ledde till att både kött och fisk ofta var kraftigt saltade. Många medeltida recept varnar uttryckligen för att inte salta för mycket och det fanns rekommendationer att blötlägga vissa livsmedel i vatten under en längre tid för att laka ur dem.
Saltet var också närvarande vid mer påkostade måltider. Ju rikare värd eller högstående gäst, desto finare saltkaren och salt. Värden och gäster av hög rang satt på samma nivå som de bästa saltkaren medan övriga gäster och tjänare placerades rent fysiskt lägre i rummet för att markera statusskillnaden.
Saltbrist
Dyra saltkar var ofta tillverkade av tenn, ädelmetaller eller andra exklusiva material, och rikt utsmyckade. Gästernas rang dikterade också hur finmalt och vitt saltet var. Salt avsett för matlagning, konservering och det som användes av vanligt folk var ofta mycket grovt och orenat. Särskilt havssalt hade mycket orenheter och kunde vara av många olika färger, från svart till grönt
Medan saltutvinning var en stor industri på kontinenten, led Norden av svår saltbrist. Olaus Magnus beskriver på 1500-talet hur norrmännen pumpar upp havsvatten med trärör. Oslo var då centrum för handeln med salt. En stor del av det finska saltet kom från den ryska hamnstaden Murmansk, där man utvann salt ur havet för att kunna salta in lax. I Sverige är det bara längs västkusten som havet är tillräckligt salt för att det ska gå att effektivt utvinna salt, men solen och värmen räcker inte för avdunstning som i Sydeuropa.
Sillen och saltet
Den som hade kontrollen över sillen och saltet hade också kontrollen över de nordliga ländernas ekonomi. Redan på 800-talet färdades vikingarna österut, och en drivande orsak till detta kan ha varit att de ville få tag i salt. De följdes av Hansaförbundet som från mitten av 1300-talet kontrollerade handeln med salt och fisk i 300 år. Hansan hade monopol på den handeln och var verksam så långt bort som i Ukraina.
Sveriges koloni Saint-Barthélemy i Västindien var menad att bli saltleverantör. Ön som var liten och klippig, utan några vägar, hade bara två tillgångar: salt, som tillverkades i stora saltiner, och slavar. Kolonin blev inte lönsam det salt som fraktades till Sverige räckte bara för att salta in den fisk som sedan skickades som mat till slavarna på ön.
Lödöse Sveriges enda hamn mot väster
Fartygen från Kattegatt seglade upp längs Göta älv till Lödöse, där saltet lastades av för vidare transport landvägen in i Västergötland.
Lödöses handel med salt sköttes av den tyska Hansan och de ganska talrika tyskar, som bodde i staden. Under 1300 och 1400-talen var den tyska bosättningens omfattning rätt betydande.
I Lübecks pundtullböcker för nio år i slutet av 1400-talet finns uppgifter om sjöfarten mellan Lübeck och Lödöse och om värdet av de varor som utväxlades.
I medeltal hade Lödöse besök av fartyg från Lübeck åtta gånger per år, cirka ett i månaden under den isfria tiden. Importen till Lödöse bestod av, förutom salt, keramik, textilier, klippfisk, öl och kryddor. Från Lödöse skeppades smör, skinn, hudar, torkat kött, talg, timmer, oxar och järn.
Priset på salt
1328: Vid gravölet för den heliga Birgittas far, Birger Persson, gick det enligt bevarade räkenskaper åt 10 pund (4.54 kg) salt till priset av 5 öre, motsvarande 30 dagsverken. 1570-tal: Kostade 40 kilo salt en svensk dagsverkeslön, något bönderna klagade över hos Erik XIV.
1700-talets mitt: Kostade 17 kilo salt en dagslön.
Innehållsförteckning
