Västergötland västra landet vid Göta älv
Västergötland beskrivs i de fornvästnordiska källorna som Gautland och att invånarna kallades för gautar.
Västergötland var troligtvis en av de provinser varifrån goterna en gång utvandrade. På 500-talet skrev Jordanes (biskop i Kroton, Italien) om att det fanns 26 folkstammar på ön Scandza (Skandinavien). Tre olika götiska folk omnämns, Vagoth (Gotland), Gautigoth (Västergötland) och Ostrogothae (Östergötland). I ett omnämnande om dåtidens västgötar, gautigothi, skrev han att de var ”ett energiskt och ytterst krigiskt folkslag”.
Vikingatida gravar i Nödinge kyrka
De bevarade lämningarna av kyrkor från Västergötland visar på en mycket tidig, och ganska omfattande kyrklig etablering med början redan under 900-talet. Enligt arkeolog Claes Theliander talar gravskickets förändring under 900-talet sitt tydliga språk, de flesta västgötar definierade sig själva som kristna vid 900-talets mitt
I samband med grundförstärkning och kulvert för nytt värmesystem, grävdes Nödinge kyrkas långhus ut och överraskande arkeologiska fynd gjordes. Det mest sensationella var att under medeltidskyrkans murar fanns ett tiotal kristet begravda kvinnor. De flesta av de välbevarade kropparna var lagda i höljen av ask- och ekbark samt björknäver. Ovanpå barkkistorna låg käppar av hassel. Gravarna daterades till 1030-1050, det vill säga sen vikingatid, och är unika för Norden. Då gravskicket på äldre medeltid ofta var att männen begravdes söder om och kvinnorna norr om kyrkan, så tillhörde de funna gravarna eventuellt en kyrkogård norr om en ännu inte påträffad samtida träkyrka.
Denna kyrka kan i så fall ha placerats här, trots dåliga markförhållanden, beroende på områdets tidiga betydelse för kult och offer. Till platsen är en tradition knuten kring en tidig, eventuellt förkristen, offerkälla belägen nära kyrkan. Källan förekommer i olika sägner rörande orten Nödinges tillkomst.
Kungaätterna från Västergötland
Landsdelen omnämns av Adam av Bremen (tysk författare och historiker verksam på 1000-talet). ”Av Sveonernas (Sveriges) folkstammar bor de götar som kallas de västliga närmast oss. Det finns också östliga götar. Västergötland gränsar till danernas provins Schonen (Skåne). Därifrån skall man på sju dagar kunna nå götarnas betydande stad Skara”. Adam använde de latinska formerna, Westro gothia respektive Ostro gothia. Verket Adam författade hette Gesta Hammaburgensis ecclesiae pontificum, (Historien om Hamburgstiftet och dess biskopar) vilket innehåller många upplysningar om livet i Skandinavien.
Västergötland hade långt in i medeltiden en relativt självständig ställning både politiskt och kulturellt, vilket förstärktes av dess egenskap av gränslandskap med livaktiga handelsförbindelser med de danska städerna längs Kattegatt.
Att Västergötland också hade stor betydelse i rikspolitiken framgår av att två av de tre tidigmedeltida kungaätterna hade sina rötter i Västergötland, de Stenkilska och Erikska ätterna.
Västgötalagen
Den äldsta av de nedskrivna rättssamlingar, landskapslagar, som gällde för svenskt område var Västgötalagen som eventuellt sammanställdes av lagmannen Eskil under 1220-talet.
Senare under 1200-talet skrevs en ny version av lagen, och dessa båda lagtexter, äldre och yngre Västgötalagen, finns bevarade i handskrifter som är delvis ofullständiga och kompletterade med tillägg. Bland dessa tillägg finns en kungalängd, en lagmanslängd för landskapet, en gränslista och en biskopslängd över biskopar i Skara stift.
Viktiga städer
Västergötland hade under medeltiden två städer av stor betydelse, stiftsstaden Skara som fått stadskaraktär senast under 1100-talet, och den mot Västeuropa vända handelsstaden Lödöse belagt till 1000-talet.
Under 1300-talet och första hälften av 1400-talet var Västergötland administrativt uppdelat i ett betydande antal borglän under bl.a. Lödöse, efterträtt av Lindholmen och omkring 1370 av Elfsborg vid Göta älvs mynning, Opensten i gränstrakterna mot Småland, Öresten i gränstrakterna mot Halland, Axvall nära Skara och Dalaborg i nuvarande Dalsland. Även Värmland låg under 1300-talet under Västergötland och styrdes från Edsholm och Amneholm vilka låg diagonalt placerade på var sin sida Vänern.
Under Gustav Vasa blev Västergötland ett enhetligt ståthållardöme, men i samband med 1630-talets länsreform delades landskapet i Vänersborgs län i söder, med residens i Vänersborg, och i Skaraborgs län i norr, med residens först i Skara och från 1660 i Mariestad.
Göta älv
Göta älv börjar sitt lopp vid en liten fjällbäck i Härjedalen. Fjällbäcken rinner ner till sjön Rogen och rinner sedan till Norge och Trysilelva, som vid riksgränsen byter namn till Klarälven, och därefter vidare ut i Vänern. Från Vänerns utlopp vid Vänersborg går älven under namnet Göta älv.
Snorre Sturlasson kallade före 1240 älven för enbart Elfina. Namnet skrevs på 1200-talet Gautelfr, omkring 1325 Elfr, 1644 Stora Elffwan och först 1686 Giötha Ellf. Att kalla älven för enbart Älven har sin motsvarighet i tyska Elbe.
Göta älv är Sveriges vattenrikaste älv med en medelvattenföring på 565 m³/s och dess avrinningsområde utgör en tiondel av Sveriges yta, och är därmed det största i landet.
Innehållsförteckning
