Tronstriden efter Magnus Barfot

Tronstriden efter Magnus Barfot. En gång då kung Sigurd Jorsalafararen vistades i Viken (området från Götaälvdalen till Olsofjorden), kom en man från Irland som kallades Gilechrist, men sa att han även hette Harald. Han påstod att, även han, var son till Magnus Barfot och gjorde därför anspråk på del i riksstyrelsen.

Vid denna tid i Norge var inte äktheten i tronföljden det viktigaste. Varken Håkan den Gode, Magnus Olofsson, Olof Kyrre, Magnus Barfot eller Sigurd Jorsalafararen och hans bröder var söner till sina fäders rätta gemåler.

Det bestämdes att Harald skulle göra en så kallad jernbyrd. Genom att göra en jernbryd så kunde man göra sig fri från beskyllningar eller, som i detta fallet, bevisa något. Det innebar att man skulle, med bara händer, bära ett glödgat järn, eller med bara fötter gå på ett. Gjorde man detta utan att skada sig så gällde det som ”himlens intyg över rättvisan”.

Klarade provet

Harald klarade provet och Sigurd erkände honom som bror. Men Harald hade gått med på Sigurds krav om att inte kräva ett konunganamn så länge Sigurd, och Sigurds son, Magnus Sigurdsson levde.

Sigurds krav till Harald fick inte entydigt stöd vid hovet. Magnus hade, trots sin låga ålder, gjort sig impopulär och beskrevs som högmodig, ovänlig och girig. Den tolv år äldre Harald ansågs dock som givmild, gladlynt och duktig på att skapa allianser.

Då Magnus efter faderns död kröntes till kung i Viken såg Harald till att snabbt låta sig krönas till kung på Haugating i Tönsberg. Senare samma år kröntes de till ”samkungar” på Öretinget i Tröndelag.

Tronstriden

Både Harald och Magnus engagerades i de danska tronstridigheterna. Magnus unga hustru Kristin Knutsdotter (som han förlovades med 1131 och gifte sig med 1133) var dotter till hertig Knut Lavard och sondotter till Erik Ejegod. Magnus styvmor, änkedrottning Malmfrid av Kiev, var Kristins moster, och gifte sig 1131 med Kristins farbror Erik Emune.

Magnus stöttade Eriks och Knuts kamp mot den danska kungen Nils. 1133 flydde Erik och Malmfrid från Danmark och sökte skydd hos Magnus. Drottning Kristin avslöjade emellertid att Magnus hade planer på att förråda dem, och de bytte därefter sida till Harald Gille. På grund av detta skilde sig Magnus från Kristin.

Freden mellan Magnus och Harald var skör och vintern 1133–34 startade konflikten mellan dem.

Kongahälla

Sommaren 1134 kom Magnus Sigurdsson, seglande, till Kongahälla. Han klev iland med manskap, tog det heliga korset ur Kastala kyrkan, en talisman som skulle hjälpa honom till seger mot Harald. Gick ombord och seglade ut för att möta Harald.

Harald låg med sin här på ett ställe som heter Fors i Ranrike och for därifrån ut till havet. Larsmässoaftonen åt de kvällsmat på en gård vid namn Fyrileiv. Vakter till häst bevakade alla vägar som ledde från gården. De upptäckte att konung Magnus här drog fram emot gården. Konung Magnus hade 6000 man, men konung Harald endast 1500.

Vakterna talade om för Harald att Magnus här hade kommit till gården. Harald svarade: ”Vad kan vår frände konung Magnus vilja? Icke kan det väl vara så, att han vill kämpa med oss” Thjostolv Ålesson sade: ”Herre, så visst månden I nu bliva tvungen att finna råd för Eder och Edert folk, som konung Magnus torde ha dragit samman folk hela sommaren i akt och mening att låta det komma till strid, så snart han funne Eder”.

Då stod konungen upp och talade till sina män och bad dem fatta sina vapen. ”Om Magnus vill kämpa, då skola vi också kämpa”, sade han. Därefter blåstes till samling, och hela konung Haralds här gick ut från gården fram till ett åkergärde och satte där upp sina fälttecken.

Konung Harald bar två ringbrynjor, men hans broder Kriströd, som ansågs för en mycket modig man, hade icke någon brynja. När konung Magnus och hans män blev varse konung Haralds här, fylkade (grupperade) de sin skara och gjorde fylkingen så lång, att de därmed skulle kunna omringa Haralds här.

Hård kamp

Magnus lät bära det heliga korset från Kastalakyrkan framför sig i striden. Det blev en hård kamp, men ojämn. Magnus här fick Haralds män att fly.

Harald flydde österut till Viken till och tog sig sedan till konung Erik i Danmark och sökte hjälp hos honom. De träffades söderut på Själland. Konung Erik tog vänligt emot honom, och detta mest därför, att de hade svurit brödralag med varandra. Han lät Harald få Halland till intäkt och underhåll och skänkte honom åtta långskepp utan utrustning. Sedan gjorde konung Harald en färd norrut genom Halland, och många män slöt sig till honom.

Magnus var nu kung över hela landet. Han gav nåd åt alla som var sårade och vårdade dem som sina egna män. Magnus bestämde sig för att resa norrut till Bjorgvin och slå sig ned där för vintern. Samtidigt som han gav sina närmaste män ledigt för att ta sig hem till sina gårdar. Detta var tvärtemot vad hans kloka män sagt i rådslag, de tyckte att han skulle hålla hären intakt och vakta Viken, ifall Harald skulle komma tillbaka.

Konung Harald kom till Kongahälla med den här som hade följt honom från Danmark. Ländermännen (stormän) och stadsborna samlade en flock emot honom och ställde upp en fylking (gruppering) ovanför staden. Men konung Harald gick i land från sina skepp, sände bud till bönderna och bad dem, ”att de icke skulle med vapenmakt värja hans eget land emot honom”. Han sa ”icke skola kräva mera än han med rätta skulle hava”.

Det gick nu bud emellan dem. Till slut upplöste bönderna hären och underkastade sig konung Harald, och Harald gav för att skaffa sig hjälp län och intäkter åt ländermännen och förmåner åt de bönder som anslöt sig till hans här.

Efter detta förenades mycket folk till konung Harald. Han seglade västerut genom Viken och höll fred med alla förutom konung Magnus män. ”Dem lät han plundra och dräpa, var helst han kom över dem”.

Då han kom till Sarpsborg, lät han där gripa två av konung Magnus ländermän, Åsbjörn och hans broder Nereid. Han sa att den ene skulle hängas och den andre störtas i Sarpforsen, de fick själv välja. Åsbjörn valde att kasta sig i Sarpforsen, för att han var äldst och tyckte att det var den grymmaste döden.

Magnus den blinde

När Harald kom till Bergen fängslade han kung Magnus som misshandlades genom att hans ögon stacks ut och kastrerades för att han inte skulle kunna få några arvingar. Därefter satte han Magnus i ett kloster på Munkholmen (dåv. Nidarholm) utanför Trondheim. Magnus kallades sedan Magnus den Blinde.

Kastalakyrkans kors, Kongahällas palladium, hade Magnus haft med sig sedan slaget vid Färlöf och han ville inte säga var det fanns. Finns inte i någon text hur, men år 1135 är det tillbaka i Kastalakyrkan i Kongahälla.

Bo Larsen