Sveinki Steinarsson den mäktige hövdingen i Götaälvdalen

Morkinskinna är en isländsk handskrift från slutet av 1200-talet. Morkinskinne innehåller norska kungasagor för perioden 1035-1157.

I skriften berättas det om kung Hakon Magnusson (inte den Hakon Magnusson som var svärfar till hertig Erik) som hade blivit uppfostrad hos en man vid namn Sveinki Steinarsson. Sveinki Steinarsson var en mäktig man som bodde öster om Göta älv som inte hade underkastat sig den nuvarande kungen, Magnus Barfot, efter sin fostersons Hakons död.

Detta ville Magnus Barfot ändra på och kallade Sigurd Ullsträng till sig för uppdraget att få Sveinki att lämna land och egendom för att han inte betalat skatt till kungen. Magnus Barfot hade ordnat att tre av hans trogna hövdingar på öster om Viken, Sven Bryggefot Dag Elifsson och Kolbein Klacki, skulle vara behjälpliga. Då svarade Sigurd Ullsträng:

”Icke tänke jag, att i Norge funnes någon, med hvilken att komma till rätta, det skulle behöfvas tre höfdingars tillgörande och mitt eget på köpet”.

Sigurd utrustade ett skepp och seglade öster om Viken och utlyste ting till alla som bodde öster om älven. Det kom mycket folk men Sveinki dök inte upp. Till slut kom femhundra män, väl beväpnade, med Sveinki i spetsen.

De slog sig ner i en ring, alla järnklädda. Sigurd ställde sig upp började tala:

”Guds och sin helsning sänder min herre konung Magnus till Guds och sina vänner, till alla både länshöfdingar och underlydande, till mäktiga bönder och hela allmogen, med goda ord och vänskapslöften. Han erbjuder sin ynnest och välvilja åt alla som vilja hålla med honom.

Nu vill konungen visa sig i allo blid och fridsam mot alla sin män, så många som vilja tjena honom, han vill vara deras och hela landets nådiga herre och tillbjuder sitt skydd och beskärm åt alla Norges män. Eder är godt att väl upptaga konungens helsning och goda anbud”.

Då reste sig, ur elfvagrimarnes flock, en storväxt man klädd i luden kappa. På axeln bar han en stridshammare och på huvudet en stor hatt som skymde hans ansikte. Han sa hånfullt:

”Nu behövas icke rulle, sade räfven, drog harpan på isen”

Sedan satte han sig ner igen. Då ställde sig Sigurd upp igen och sa:

”Föga medhåll och aktning för konungens ordsändning möter mig bland elfvagrimarnes skara och lagom vänliga visen I eder, jag märker väl hurudana I ären, men vill dock ännu en gång framföra konungens bud.

Må en och hvar ransaka sig sjelf, huru han hitills erlagt dessa skatter, och visa att han har heder i bröstet, givande konungen hvad honom med rätta tillkommer, så vida han vet sig häfta för något dylikt.”

Mannen i flocken ställde sig åter upp och sa:

”Det går bra gossar, sade finnare, hade skidor att sälja”.

Sigurd diskuterade med länshövdingarna innan han höll tal om hur opassande det var att göra narr konungens bud och ärende. Plötsligt slängde han av sig sin röda skarlakansväst och blåa överrock och fortsatte förargad:

”nu har det kommit därhän att en hvar af eder må hålla sig i styr och icke gäckas med andra. Jag märker tydligen hvad en och hvar af eder har i sinnet, och huru föga aktning I hyser för mig. Detta kan väl tålas, men värre är, att man vanvördeligen svarar till konungens ordsändning och ärende.

Hvar och en må dock handla som han bäst tror sig försvara. En man heter Sveinki, är Steinars son som och bor öster om Elfen. Af honom vill konungen hafva rätt landskyld och allt hvad honom tillkommer, fare han hädan annars”. Han satte sig ner.

Sveinki ger sig tillkänna

Då reste sig den resliga mannen, kastade av sig hatten och radade upp skällsord mot Sigurd ”hvad, förvisar du mig landet? Du var förr icke så storordig och din fräckhet var mindre, medan konung Hakon, min fosterson lefde. Då var du rädd för honom, om du kom i hans väg, som en råtta i fällan… vågar du förvisa mig landet? Anse du snarare för en stor sak och en särdeles lycka om du kommer undan med lifvet. Upp öfverfallom dem!”

Alla elfagrimmar reste sig genast och lyfte sina vapen. Länshövdingar skaffade, snabbt, fram en häst åt Sigurd så att han kom undan. Han tog sig med nöd och näppe hem till Kung Magnus i Trondheim och berättade vad som hänt.

Magnus Barfot seglar upp i älven

Magnus ordnade fem skepp som han sedan seglade med mot Viken. När han kom fram mötte han de tre länshövdingarna och förklarade för dem att han önskade träffa Sveinki. Han sa:

”Jag må säga eder, att mig tycks, som han hade för afsigt att blifva konung i Norge”.

De svarade att Sveinki var både mäktig och driftig. När kung Magnus seglat till Sveinkis gård fick länshövdingarna gå iland först. Så snart de gått iland kunde de se en väl beväpnad skara med Sveinki i spetsen gå mot dem. Länshövdingarna håller då upp en vit freds-sköld, när Sveinki ser detta lät han sitt folk stanna och fortsatte själv för att möta dem.

”Konung Magnus” börjar Kolbein Klacki ” sänder dig Guds och sin helsning, han beder dig betänka din egen heder och konungens höghet och inte envisas att trotsa honom”.

Kolbein erbjöd sig att medla fred bara Sveinki höll sitt folk i schack. Sveinki förklarade att de dragit ut för att se till att de inte skulle trampa ner hans åkrar. Hövdingarna gick ombord igen och förmedlade vad Sveinki sagt och sa att nu så låg allt i Magnus händer.

”Snart är min dom fälld, fare han hädan af landet, och komme aldrig åter till Norge, så länge jag sitter vid regeringen, må han och lemna ifrån sig alla sina egodelar”.

Hövdingarna föreslår honom att varför inte vara ett gott föredöme inför andra kungar och låta honom behålla sin rikedom, men att han då aldrig får återvända så länge vi är hövdingar.

Detta går kung Magnus med på och de framför förslaget till Sveinki. Efter en lång diskussion, där hövdingarna lovade att ta hand om och vårda egendomen och inte ta skatt av elfagrimmarna, gick Sveinki med på förslaget. Han vände tillbaka till sin gård tog sitt folk med sig och red upp åt Götaland.

Nu gick det inte riktigt som Magnus tänkt sig. Efter ett tag blev elfagrimmarna allt mer bångstyriga. Kung Magnus insåg att det bara var Sveinki som kunde hålla ordning på dem.

Två gånger sände Magnus bud efter honom, men Sveinki kom inte. Först när Magnus själv sökte upp Sveinki i Danmark fick han ett möte. De försonades och Sveinki kom hem till sitt gods. Han var sedan en pålitlig vän till konung Magnus och försvarade, med sina elfagrimmar, Magnus rike mot öst.

De bistra elfagrimmarna

Invånarna i Älvsyssel (norska Elfsysla/Elvsyssel, fornvästnordiska Elfarsýsla) kallades elfagrimar. De ansågs bistra och trotsiga. Den äldsta staden i Älvsyssel var Kungahälla, första gången med säkerhet omnämnd ca 1135.

Viken

Viken (danska och äldre bokmål även Vigen, nynorska Vika/Viki, fornvästnordiska Vík/Víkin) är ett äldre namn på Bohuslän. Begreppet avsåg hela kusten kring Oslofjorden och området öster om Skagerrak, motsvarande dagens fylken Vestfold i nordväst; Akershus och Østfold samt dagens Bohuslän till Götaälvdalen i sydöst, inklusive hela Hisingen.

Invånarna i Viken benämndes vikvärjar (eller vikmän), enligt Västgötaskolans teori vikingar.

Morkinskinne

Namnet Morkinskinna betyder ”den murkna skinnboken” och är ursprungligen namnet på handskriftsboken där sagan om Sveinki Steinarsson har bevarats. Själva boken finns för närvarande på Det Kongelige Danske Bibliotek i Köpenhamn.

Handskriften, som är av stor betydelse för uppfattningen av kungasagans utveckling, har bland annat utgetts av Finnur Jónsson. Den fördes till Danmark från Island av Þormóður Torfason (Tormod Torfæus) 1662.

Källor:

• Berättelsen om Sveinki Steinarsson i Saga Magnúss herfætts, Heimskringla.
• Nordisk familjebok 1800-tals upplagan.
• G. Brusewitz ”Elfsyssel”.

Bo Larsen