Sigurd Jorsalafare korsfararen från Kongahälla

Sigurd ”Jorsalafare” I Magnusson född 1090, död 26 mars 1130, son till Magnus Barfot, var kung av Norge från 1103 till sin död. Han var gift med Malmfrid av Kiev en av Ingegerds (Anna av Kievs) ättlingar. Sigurds och Malmfrids regeringstid i början av 1100-talet har beskrivits som Norges guldålder.

Efter faderns död samregerade Sigurd några år med sina halvbröder Olav och Öystein Magnusson. Efter deras död (1115 resp. 1123) var han ensam kung.

Bland de första korstågen

År 1108 avseglade den 18-årige Sigurd Magnusson och stormän med hela 60 skepp och med cirka 2000 man. Resan gick över England, Spanien, Portugal, Menorca, Ibiza och Sicilien och år 1110 kom Sigurd fram till Det Heliga Landet.

Under deras korståg stred de framgångsrikt mot muslimska trupper, bl a i Syrien. Han hedrades av Kung Baldwin av Jerusalem och fick som tack en träflisa av Kristi kors.

Så här skrev Snorre Sturlasson om händelsen: På sommaren seglade kung Sigurd över Greklandshavet till Jorsalaland. Så drog han upp till Jorsalaborg och där mötte han jorsalakungen Baldvive. Kung Baldavine tog med övermåttan emot kung Sigurd och red med honom till älven Jordan och tillbaka till Jorsalaborg. Kung Sigurd uppehöll sig länge i Jorsalaland, även under hösten och förvintern.

Han var bland de första europeiska furstar som personligen ledde korståg till Heliga landet. Det finns belägg för att flera nordbor försökte ansluta sig till det första korståget, men den som återfinns i flesta historiska källor är Sigurd Jorsalafare.

När han kom hem 1111 hade han blivit både rikare och mer erfaren. Han hade sett fantastiska byggnadsverk runt medelhavet som inspirerade honom till att utveckla sitt Kongahälla. Framför allt stärkte han Kongahälla som handelsplats.

Camminskrinet

Bland skatterna han fick med sig hem, som förvarades i Kastalakyrkan vid Kongahälla, var:
Förutom flisan från Jesu kors fick han i Grekland ett stycke av ett altare av koppar och silver med ädelstenar och emalj, av patriarken i Konstantinopel en mycket konstfull bönbok präntad med guldbokstäver.

Samt Camminskrinet med helgonet Cordulas reliker i, en present som Danmarks kung Erik Emune skickat.

Camminskrinet var av trä, men beklädd med utskurna älghornsplattor i Mammenstil (fornnordisk stil 900-talet) och inramades med förgyllda bronsband. Skrinet hade måtten 63 x 33 x 26 centimeter och dessa är intressanta, då dess form liknar formen på samtida hallbyggnader.

Skrinet med reliken ska ha plundrats när venderna anföll Kongahälla och brände staden 1135.

Skrinet fanns att beskåda i Sankt Johannes-katedralen i Cammin Västpommern fram till andra världskrigets slut. Skrinet försvann då i en brand som nästan helt ödelade kyrkan.

Sigurd Jorsalafare skall också 1123 ha härjat det hedniska Småland (Kalmar ledung), något som framställdes som ett korståg

Korstågen 

I slutet av 1000-talet blev det svårt för kristna pilgrimer att besöka det Heliga landet (bibliska Israel). Palestina hade då hamnat under seldjukisk (turkisk) kontroll. Seldjukerna var muslimer liksom araberna som tidigare hade regerat över området. Men till skillnad från araberna förhindrade seldjukerna de kristna från att besöka landet där Jesus hade verkat.

Jerusalem erövrades redan under det första korståget 1099. Staden var därefter i korsfararnas styre i nästan ett sekel.

Det blev flera korståg mot det Heliga landet. Det tredje korståget, som ägde rum 1190, är det mest kända. Vid denna tid hade de kristna rikena i Palestina lidit förkrossande nederlag mot muslimernas sultan Saladin.

De europeiska korsfararnas arméer leddes då bland annat av Rikard Lejonhjärta, kung av England. Vid denna tid hade de kristna rikena i Palestina lidit förkrossande nederlag mot muslimernas sultan Saladin.

Efter att på vägen framgångsrikt ha erövrat både Sicilien och Cypern, och lämnat dessa i händerna på allierade, befriade korsfararna Acre från Saladins belägring.

Under korstågen erövrades även Syrien och Palestina. Dessa nya feodala korsfararstater var omgivna av muslimska stater och utsatta för hårt tryck.

I slutet av 1100-talet återerövrades Jerusalem av muslimerna och hundra år senare (1291) föll det sista kristna fästet vid hamnstaden Akko i Palestina. Korstågens tid slutar här.

Tronstriden efter Sigurd Jorsalafare

Kongahälla ska enligt Snorre Sturlasson under Sigurds regeringstid ha växt till att bli en av de viktigaste norska städerna. Vid Klosterkullen reste han en kastal, ett befäst torn med en vallgrav runt, och innanför lät han bygga en kungsgård och en korskyrka, Kastalakyrkan.

En gång då kung Sigurd Jorsalafararen vistades i Viken (området från Götaälvdalen till Olsofjorden), kom en man från Irland som kallades Gilechrist, men sa att han även hette Harald. Han påstod att, även han, var son till Magnus Barfot och gjorde därför anspråk på del i riksstyrelsen.

Vid denna tid i Norge var inte äktheten i tronföljden det viktigaste. Varken Håkan den Gode, Magnus Olofsson, Olof Kyrre, Magnus Barfot eller Sigurd Jorsalafararen och hans bröder var söner till sina fäders rätta gemåler.

Det bestämdes att Harald skulle göra en så kallad jernbyrd. Genom att göra en jernbryd så kunde man göra sig fri från beskyllningar eller, som i detta fallet, bevisa något. Det innebar att man skulle, med bara händer, bära ett glödgat järn, eller med bara fötter gå på ett. Gjorde man detta utan att skada sig så gällde det som ”himlens intyg över rättvisan”.

Harald klarade provet och Sigurd Jerusalemsfararen erkände honom som bror. Men Harald hade gått med på Sigurds krav om att inte kräva ett konunganamn så länge Sigurd, och Sigurds son, Magnus Sigurdsson levde.

Sigurds krav till Harald fick inte entydigt stöd vid hovet. Magnus hade, trots sin låga ålder, gjort sig impopulär och beskrevs som högmodig, ovänlig och girig. Den tolv år äldre Harald ansågs dock som givmild, gladlynt och duktig på att skapa allianser.

Då Magnus efter faderns död kröntes till kung i Viken såg Harald till att snabbt låta sig krönas till kung på Haugating i Tönsberg. Senare samma år kröntes de till ”samkungar” på Öretinget i Tröndelag.

Både Harald och Magnus engagerades i de danska tronstridigheterna. Magnus unga hustru Kristin Knutsdotter (som han förlovades med 1131 och gifte sig med 1133) var dotter till hertig Knut Lavard och sondotter till Erik Ejegod. Magnus styvmor, änkedrottning Malmfrid av Kiev, var Kristins moster, och gifte sig 1131 med Kristins farbror Erik Emune.

Magnus stöttade Eriks och Knuts kamp mot den danska kungen Nils. 1133 flydde Erik och Malmfrid från Danmark och sökte skydd hos Magnus. Drottning Kristin avslöjade emellertid att Magnus hade planer på att förråda dem, och de bytte därefter sida till Harald Gille. På grund av detta skilde sig Magnus från Kristin.

Freden mellan Magnus och Harald var skör och vintern 1133–34 startade konflikten mellan dem.

Kastala kyrkans heliga kors

Sommaren 1134 kom Magnus Sigurdsson, seglande, till Kongahälla. Han klev iland med manskap, tog det heliga korset ur Kastala kyrkan, en talisman som skulle hjälpa honom till seger mot Harald. Gick ombord och seglade ut för att möta Harald.

Harald låg med sin här på ett ställe som heter Fors i Ranrike (småkungarike i norra Bohuslän) och for därifrån ut till havet. Larsmässoaftonen åt de kvällsmat på en gård vid namn Fyrileiv. Vakter till häst bevakade alla vägar som ledde från gården. De upptäckte att konung Magnus här drog fram emot gården. Konung Magnus hade 6000 man, men konung Harald endast 1500.

Vakterna talade om för Harald att Magnus här hade kommit till gården. Harald svarade: ”Vad kan vår frände konung Magnus vilja? Icke kan det väl vara så, att han vill kämpa med oss” Thjostolv Ålesson sade: ”Herre, så visst månden I nu bliva tvungen att finna råd för Eder och Edert folk, som konung Magnus torde ha dragit samman folk hela sommaren i akt och mening att låta det komma till strid, så snart han funne Eder”.

Då stod konungen upp och talade till sina män och bad dem fatta sina vapen. ”Om Magnus vill kämpa, då skola vi också kämpa”, sade han. Därefter blåstes till samling, och hela konung Haralds här gick ut från gården fram till ett åkergärde och satte där upp sina fälttecken.

Konung Harald bar två ringbrynjor, men hans broder Kriströd, som ansågs för en mycket modig man, hade icke någon brynja. När konung Magnus och hans män blev varse konung Haralds här, fylkade (grupperade) de sin skara och gjorde fylkingen så lång, att de därmed skulle kunna omringa Haralds här.

Hård kamp

Magnus lät bära det heliga korset från Kastalakyrkan framför sig i striden. Det blev en hård kamp, men ojämn. Magnus här fick Haralds män att fly.

Harald flydde österut till Viken till och tog sig sedan till konung Erik i Danmark och sökte hjälp hos honom. De träffades söderut på Själland. Konung Erik tog vänligt emot honom, och detta mest därför, att de hade svurit brödralag med varandra. Han lät Harald få Halland till intäkt och underhåll och skänkte honom åtta långskepp utan utrustning. Sedan gjorde konung Harald en färd norrut genom Halland, och många män slöt sig till honom.

Magnus var nu kung över hela landet. Han gav nåd åt alla som var sårade och vårdade dem som sina egna män. Magnus bestämde sig för att resa norrut till Bjorgvin och slå sig ned där för vintern. Samtidigt som han gav sina närmaste män ledigt för att ta sig hem till sina gårdar. Detta var tvärtemot vad hans kloka män sagt i rådslag, de tyckte att han skulle hålla hären intakt och vakta Viken, ifall Harald skulle komma tillbaka.

Konung Harald kom till Kongahälla med den här som hade följt honom från Danmark. Ländermännen (stormän) och stadsborna samlade en flock emot honom och ställde upp en fylking (gruppering) ovanför staden. Men konung Harald gick i land från sina skepp, sände bud till bönderna och bad dem, ”att de icke skulle med vapenmakt värja hans eget land emot honom”. Han sa ”icke skola kräva mera än han med rätta skulle hava”.

Det gick nu bud emellan dem. Till slut upplöste bönderna hären och underkastade sig konung Harald, och Harald gav för att skaffa sig hjälp län och intäkter åt ländermännen och förmåner åt de bönder som anslöt sig till hans här.

Efter detta förenades mycket folk till konung Harald. Han seglade västerut genom Viken och höll fred med alla förutom konung Magnus män. ”Dem lät han plundra och dräpa, var helst han kom över dem”.

Då han kom till Sarpsborg (stad i sydöstra Norge), lät han där gripa två av konung Magnus ländermän, Åsbjörn och hans broder Nereid. Han sa att den ene skulle hängas och den andre störtas i Sarpforsen, de fick själv välja. Åsbjörn valde att kasta sig i Sarpforsen, för att han var äldst och tyckte att det var den grymmaste döden.

Magnus den blinde

När Harald kom till Bergen fängslade han kung Magnus som misshandlades genom att hans ögon stacks ut och kastrerades för att han inte skulle kunna få några arvingar. Därefter satte han Magnus i ett kloster på Munkholmen (Nidarholm) utanför Trondheim. Magnus kallades sedan Magnus den Blinde.

Kastalakyrkans kors, Kongahällas palladium, hade Magnus haft med sig sedan slaget vid Färlöf och han ville inte säga var det fanns. Finns inte i någon text hur, men år 1135 är det tillbaka i Kastalakyrkan i Kongahälla.

Kastellegården har fått sitt namn efter det kastell, som Sigurd Jorsalafare anlade på platsen till skydd för den närliggande staden Kongahälla.

Bo Larsen