Pesten i Lödöse

Det är sensommar år 1349. På havet utanför staden Bergen i Norge syns ett tyskt handelsskepp. Men det är något konstigt med skeppet. Det flyter fram och tillbaka på vågorna utan mål, ingen verkar stå vid rodret.

Några hamnarbetare ger sig ut i ett bärgningsfartyg för att möta det vilsna skeppet och bogsera in det till kajen. När inspektörerna kliver ombord möts de av en fasansfull syn.

Alla på skeppet är döda. Överallt ligger uppsvällda lik, med kropparna täckta av blåsvarta fläckar eller stora varfyllda bölder. De dödas ansikten är förvridna i skräck och smärta, deras tungor är svarta och det finns blod överallt.

Trots den fruktansvärda upptäckten tar man iland skeppets last och fördelar den bland stadens handelsmän. Pesten som dödat skeppets besättning sprids nu till handelsmännen, och snart får den fäste bland människorna i staden.

Kung Magnus i Lödöse

Hösten år 1349 befinner sig kung Magnus Eriksson i Lödöse. Han ger ut en befallning där det framgår att pesten nu går över hela Norge och Halland, och är på väg till Sverige. Det är ond bråd död och de som överlever är för få för att kunna begrava liken. För att försöka begränsa pestens framfart får svenskarna befallning att de ska gå barfota till sin sockenkyrka varje fredag för procession, mässa och för att frambära offer. De ska dessutom fasta på vatten och bröd, eller åtminstone öl och bröd, allt för att sona sina synder eftersom man ser pesten som Guds straff.

Det finns ett samtida brev från kung Magnus där han skriver till Linköpings stift om det fasansfulla som är på väg. Det är okänt när och var brevet skrevs, men det förmodas ha skrivits i Lödöse i september 1349.

Vi kungöra för eder, älsklige, att Vi har förnummit tidender som förvisso är skrämmande, vilka varje kristen människa sannerligen bör rädas; ty att Gud för människans synders skull har en stor plåga allmänneligen kastat på världen, som med ond bråd död, så att mestparten av det folk som var i de länder väster om Vårt land liggande äro, äro nu av plågan döda och den står nu runt omkring hela Norge och Halland och nalkas nu hit, så att vart man spörjer däromkring, så så står den så starkt att utan att någon sjukdom faller folk neder och dör, när de nyss var helbrägda, och dör utan vilken allas redskap och förmäle; och vart han går fram återstår ej så mycket folk att de förmår jorda dem som gått bort. Nu rädas Vi för den stora kärlek och omsorg som Vi har för eder, att för alla missgärningars skull skall samma plåga och död komma över Vår allmoge.”

Mer än hälften av befolkningen dog

Att det fanns fog för kungens oro och för kraftiga åtgärder bekräftas av hur allvarligt pesten drabbade människorna i Sverige när den slog till med full kraft 1350.

Tillförlitliga beräkningar säger att mer än hälften av det medeltida Sveriges befolkning dog av pesten.

Alla samhällsskikt i det medeltida Sverige drabbades och det fanns ingen grupp som kom undan sjukdomen.

När pesten närmade sig en by gjorde invånarna allt de kunde hitta på för att stoppa den. Man kunde gräva ner en särskilt stor lax vid flodkanten för att hindra pesten att komma över vattnet, binda pesten vid en enbuske genom att knyta fast ett hårstrå från en pestsmit­tad i busken eller smörja in dörrpos­terna med blod för att pesten inte skulle komma in i huset. I vissa fall sägs man till och med ha offrat människor.

Pesten i Lödöse

Eftersom man inte visste hur sjukdo­men spreds, försökte man förklara pes­ten med hjälp av sagor om övernatur­liga krafter och magi. Ofta föreställde man sig att själva sjukdomen tog for­men av en människa eller ett djur. Pesten kunde till exempel beskrivas som två barn, en flicka och en pojke, som kom till gården med en räfsa och en kvast. Där de knackade på slog pesten till. Drog de med räfsan dog några stycken i huset men kom kvasten fram sopades alla liv bort.

Märkliga botemedel

När någon väl smittats av pest fanns det flera märkliga botemedel att pröva. I en svensk läkarbok från 1500­-talet föreslås att man ska täcka en levande hönas rumpa med salt och placera den mot en uppskuren pestböld ”I brist på höna kan en hundvalp användas”.

Karatän

När pesten rasade i Europa på 1300-talet försökte man i staden Dubrovnik i Kroatien med alla medel hindra pesten från att ta sig innanför stadens murar. Problemet var att om en besökare som såg helt frisk ut ville komma in, var det omöjligt att veta om den var smittad av pesten eller inte.

Alla sjukdomar har något som kallas inkubationstid. Det är den tid det tar från att en person blir smittad tills att symtomen på sjukdomen visar sig. Under den tiden verkar personen frisk men kan ändå smitta ner andra.

Man bestämde därför att alla som ville besöka staden Dubrovnik först måste vänta utanför stadsmurarna tills det var säkert att de inte bar på någon smitta. I trettio dagar, som senare blev fyrtio för att vara helt på den säkra sidan, fick de bo på en ö i närheten. Först efter det fick de komma in i staden.

Att göra så kallas i dag att sätta någon i karantän. Ordet kommer från det italienska ordet för fyrtio, quaranta, antalet dagar som besökarna måste vänta.

Comments

mood_bad
  • No comments yet.
  • Lägg till kommentar
    X