Mordbranden 1697 på Alfhems Kungsgård

Natten mellan den 4 och 5 oktober 1697 brann köksbyggnaden på Alfhems Kungsgård ner till grunden. Olof Göök hade fått tillåtelse av landshövding Macliers att bo och att förvara sina ägodelar på Alfhems kungsgården. Men allt hade nu gått upp i rök, kläder, lintyg, tennsaker, silverskedar och 100 riksdaler som han hade förvarat i kistor och skrin.

Det var illa nog, men det värsta var att även 150 daler silvermynt av ”Konungens penningar” också gick upp i rök. Dessa pengar hade Göök tagit emot den 3 augusti av befallningsmannen Magnus Collins uppbördsskrivare, Anders Ahlberg i Lödöse.

Pengarna var tänkta att gå till förnödenheter, som Olof Göök skulle ordna, för de krigsfolk som passerade Alfhem från Göteborg och Bohus. Efter branden hade Göök hittat smält tenn men det var allt, alla pengarna var borta.

Elin Larsdotter förhörs

Han begärde att Elin Larsdotter som var piga på Alfhems Kungsgård skulle förhöras. Hon var den sista som lämnade byggnaden på kvällen före branden. Elin berättade att länsman Göök, strax efter midnatt, gått och lagt sig i Herrebyggningen och att hon gått och lagt sig, efter att tittat till köket, i gästbyggnaden.

Hon hade vaknat av att ”elden wara löös i byggningen” och väckte genast Göök. Men elden hade redan fått så starkt fäste att inget gick att rädda. Elin förklarade för rätten att hon hade förlorat sitt skrin med linnekläder, 1 karolin (mynt) och ett 5-örestycke i branden. Länsmannen sa att han hittat 1 karolin och två 5-örestycken på golvet i den förstörda bygganden efter branden. Varken han eller Elin kunde förklara hur de hamnat där.

Ytterligare en misstänkt för mordbranden i Alfhem

Rätten hotade Elin med häktning för att få henne att berätta mer, men hon hade inget att tillägga. Häradsrätten kunde inte göra annat än att lägga ner fallet, tills något nytt kom fram. Det gjorde det och ett extra ordinarie ting måste utlysas. Detta hölls 8 augusti 1698. Länsman Göök misstänkte Elin Larsdotter och ytterligare en man, dubblingsbåtsmannen Olof Nilsson som också hade tjänat på Alfhems kungsgård, för branden och för att ha tagit pengarna. Göök bad sin bror, strandridaren (ridande tulltjänsteman) Erik Göök, att göra husrannsakan hos Olof Nilsson. Erik Göök hittade 61 daler 28 öre silvermynt hemma hos Olof.

Då Olof konfronterades med fyndet och frågades var han fått pengarna ifrån erkände han att Elin gett dem till honom och att hon bett honom att gömma dem. Olof Nilsson och Elin Larsdotter häktades omedelbart. Han sa att han var med på att stjäla pengarna men inte på att anlägga någon brand.

Elin erkänner

Elin Larsdotter förnekande, till en början, all inblandning i branden och stölden. Men efter ”åtskillige alfvarsamme förmahningar” var hon beredd att erkänna. Hon berättade att efter Länsman hade gått och lagt sig så gick hon och Olof till kammaren där Länsmannen hade sina saker och pengar. De tog två pungar med pengar som Olof fick till uppgift att gömma. Då hon fick frågan om hur branden uppstod svarade hon att innan de tog pengarna så hade hon ställt ett ljus, utan stake, i sänghalmen som sedan hade satt eld på halmen.

Elin Larsdotters och Olof Nilssons berättelser om vad som hänt på Alfhems kungsgård den där natten i oktober gick isär på flera punkter. Elin hade erkänt att hon tagit två pungar med pengar men Olof förnekade ihärdigt att ha tagit emot två av Elin, utan bara en. Han förnekade också att han hjälpt Elin att sätta eld på sänghalmen.

Rätten kom fram till att Olof Nilsson hade visserligen bestridit sin delaktighet i brotten, men dels känt till att stölden skulle ske och att branden skulle anläggas, samt att han inte försökt att släcka branden. Och att han slutligen erkänt att han tagit emot en pung, med 100 riksdaler, för att gömma undan. Därför ansågs han vara lika delaktig i brottet som Elin.

Summan av det som tagits var för tidens förhållande enormt och överskred, med råge, vad härradsrätten i Ale härad hade behandlat tidigare. Påföljden för mordbrand var dödsstraff. Ale häradsrätt dömde Elin Larsdotter och Olof Nilsson enligt detta lagrum. Domen granskades av Göta Hovrätt som inte gjorde några ändringar.

De båda dödsdömda fördes till en fångkammare på gården Gårda i Lödöse för de sista förberedelserna. Sedan avrättades de inför stor publik på Tingbergskulle, som ligger i strax utanför Lödöse.

I Skepplanda församlings kyrkoböcker finns anteckningar om att ”13 juni 1697 lystes första gången för ärlig dreng Olof Nilsson, tiänade på Alfhem, barnfödd i Starker sokn, sampt ärliga och gudfruchtiga Margareta Andersdotter på Alfhem barnfödd i Barne härad, af samma sin fästemann häfdad. Wigdes den 10 Juli”. Under anteckningen finns en senare notis: ”Denne Olof Nilsson blef sedan halshuggen ok på rättareplatsen begrafwen för begånget tiufweri och brand på Alfhem, med en där tiänande Kona Elin som brändes Anno 1698”.

Dödsstraffets historia

Fram till 1840-tal var dödsstraff det vanligaste straffet för grova brott. Sedan medeltiden var det vanligast med halshuggning med yxa för vanligt folk, och med svärd för adeln. Man kunde också hängas.

Kvinnor brändes oftast. Kunde också begravas levande (sättas “kvick i jord”).

Skärpta dödsstraff innebar särskilt plågsamma avrättningsmetoder, och förbjöds 1841.

Rådbråkning förbjöds 1835. Avrättningsmetoden innebar att lemmarna krossades, att handen skulle huggas av innan huvudet.

Comments

mood_bad
  • No comments yet.
  • Lägg till kommentar
    X