Margareta nordens drottning

Margareta Valdemarsdotter, född 1353, död den 28 oktober 1412 av pesten, var regerande drottning av Danmark och Norge 1387–1412 och av Sverige 1389–1412. Eftersom Finland var en del av Sverige och Island, Färöarna och Grönland var delar av Norge regerade hon över hela Norden.

Hon var dotter till Valdemar Atterdag och Helvig av Slesvig.

När Margareta var åtta år gammal, i juli 1361, invaderade hennes far Valdemar Gotland och Visby då ett blodigt slag stod utanför Visbys ringmur då cirka 1800 gutar stupade, varefter brandskattningen av Visby ägde rum. Gotland kom sedan att tillhöra Danmark fram till 1645.

Av Valdemar Atterdags sex barn var Margareta den enda som överlevde honom, vilket gjorde att hon senare fick en politisk betydande roll. Hon fick en sträng uppfostran av den svenska hovmästarinnan Märta Ulfsdotter, som var dotter till den heliga Birgitta.

Sex år gammal trolovades hon med Håkan Magnusson, som var son till den svenska kungen Magnus Eriksson. Håkan var då nitton år gammal och hade redan varit kung i Norge i femton år. Fyra år senare, i april 1363, gifte Margareta och Håkan sig i Köpenhamn.

Håkan och Margareta flyr

1364 fick Håkan och Margareta fly från Sverige till Norge när stormännen gjorde uppror mot kung Magnus och Håkan. Albrekt av Mecklenburg blev istället kung i Sverige. När hon var 16 år blev hon husfru på den stora borgen Akershus i Oslo. Hon skriver i ett brev om hur besvärligt och jobbigt hon tyckte att det var. Hon var tvungen att använda slitna lakan och lappade dukar. Eftersom hon inte hade tillräckligt med skålar och muggar vågade hon inte bjuda in adelsmännen till fest. På detta fattiga slott födde den 17-åriga Margareta sonen Olof 1370.

Hon lyckas efter Valdemar Atterdags död få sin son vald till kung av Danmark. Några år därefter, 1380, avlider hennes man Håkon och som förmyndare för sin son är det nu Margareta som regerar både Danmark och Norge.

Bohus slott

Under 1380-talet arbetade hon med att få Olof vald även till Sveriges kung. Under dessa år fungerade Bohus slott, som betraktades som rikets starkaste borg, ofta som Margaretas residens.

Här satt hon tryggt, då slottet låg inom hennes morgongåvolän utanför rådsherrarnas rättsbefogenheter. Slottets geografiska läge var också viktigt, som skärningspunkt för de tre Nordiska rikena.

Hennes maktställning skakas i grunden då sonen Olof oväntat insjuknar och dör 1387. Än en gång visar hon dock prov på stor handlingskraft och lyckas behålla makten i båda rikena.

Den tyska dominansen

År 1371 hade de svenska stormännen valt den tyske fursten Albrekt av Mecklenburg till Sveriges kung, men de kom snart att ångra sig. Albrekt tog med sig många tyskar till Sverige. För svenskarna framstod tyskarna som lömska och byteslystna ”rovfåglar”. Munkarna i Vadstena kloster skrev: ”Då satte sig rovfåglarna högt på bergens toppar, ty tyskarna våldshärskade landet i många år”.

Den tyska dominansen i Sverige blev mycket framträdande. Albrekt blev mer och mer impopulär. De svenska stormännen började känna sin makt hotad av Albrekts tyskar. Nu vände de sig därför till drottning Margareta med en bön om hjälp. Man såg Margareta som sin räddning och hon såg sin chans att erövra Sveriges krona.

Slaget vid Åsle

Den 24 februari 1389 vann Margareta en avgörande seger i slaget vid Åsle, i Åsle socken, nära Falköping.

Albrekt och hans son togs till fånga, och Margareta lyckades slutligen genom hansestädernas medling och förlikningen på Lindholmen (Svedala) 1395 mot Albrekts frigivande komma i besittning av Stockholm, vilket i flera år hållits besatt av tyska hättebröder (tyska borgare), understödda av de beryktade vitaliebröderna (sjörövare som härjade i Östersjön).

Nordisk union

Margareta har nu stora planer på att skapa en nordisk union. För att säkra unionens framtid beslutar hon att som fosterson ta Bugislav från Pommern. Han är barnbarn till hennes syster Ingeborg. Bugislav får ändra sitt förnamn till Erik. Först kröns han till kung i Norge. 1397 kröns den då femtonårige Erik även till kung över både Sverige och Danmark. Kröningen sker vid en stor ceremoni i Kalmar samtidigt som själva unionen formellt befästs.

I ett skriftligt dokument, det så kallade Unionsbrevet, bekräftas samtidigt med kröningen Eriks regentskap över de nordiska rikena. Där står också att de tre länderna även i fortsättningen ska lyda under en och samme kung.

Margareta har nått sitt mål och hon är den nordiska politikens ledare. Trots att Erik formellt är kung så är det Margareta som härskar i unionen fram till sin död.

Strax innan Margareta föddes härjade den stora pestepidemin, den så kallade digerdöden. Mindre pestepidemier blossade upp åtskilliga gånger under hela medeltiden.

1412 befann sig Margareta i staden Flensburg när hon till sist själv drabbades av pesten och avled.

Gyllenduksklänningen

I Uppsala domkyrkas skattkammare förvaras som främsta dyrbarhet en gyllenduksklänning, som länge har ansetts ha tillhört Margareta och fördes 1659 från Roskildes domkyrka till Sverige av drottning Hedvig Eleonora.

Klänningens vävnad är utförd med guldtråd och djupviolett purpurfärgat silke. Det diskret framträdande mönstret visar palmetter av granatäpplen och rosor. Sådana dräkter från slutet av 1300-talet finns avbildade men inte bevarade i original.

Flera svenska och danska källor från 1600-talet omtalar den som Margaretas, men någon dansk medeltidshandling om den och dess förekomst i Roskildes domkyrka är inte känd. Den av tiden betydligt skadade klänningen konserverades omkring sekelskiftet 1900 av Agnes Branting.

Nya teorier som bland annat stödjer sig på en kol-14-datering som utfördes på Svedberg-laboratoriet i Uppsala visar att klänningen knappast kan vara Margareta I:s bröllopsklänning då dateringen låg mellan 1403 och 1439. Flera andra kandidater har föreslagits som ägare till klänningen, bland andra drottning Filippa (gift med Erik av Pommern).

Symbol för unionstanken

Margareta har genom århundradena stått som symbol för unionstanken. Som person har hon uppskattats. Dock har meningarna om unionen varit delade under tidens gång.

Historikern Michael Linton skriver att man i det medeltida Sverige egentligen inte vände sig mot unionen i sig, utan mot kungligt maktmissbruk och fogdevälde. Margaretas union fungerade i själva verket så bra att man ännu vid 1400-talets mitt önskade fortsatt samarbete inom Norden.

Det är oklart om Linton här menar alla samhällsklasser. Men åtminstone adeln hade intresse av unionens bevarande. Stormännen gifte sig över gränserna och skaffade jordegendomar i såväl Sverige som Danmark. Unionen ville adeln alltså bevara, men med så liten inblandning som möjligt från dansk sida.

Kungen fick gärna befinna sig i Köpenhamn, bara skötseln av Sverige lämnades till de svenska stormännen.

Margaretas politik åter stort

Under skandinavismens år strax före 1800-talets mitt borde unionstanken ha stått ganska högt i kurs.

Femtio år senare, när den svenska nationalismen nådde sin höjdpunkt, var Margaretas politik inte längre intressant. Därför drog också 500-årsdagen av Kalmarunionen 1897 förbi tämligen obemärkt. Då var det istället Gustav Vasa, Sturarna och Engelbrekt som lyftes fram. De symboliserade, till skillnad från Margareta, svensk nationell självständighet.

Men idag, ytterligare mer än hundra år senare, är intresset för Margareta och hennes politik åter mycket stort. Hon ville och lyckades för en tid ena Norden.

Bo Larsen