Lödöse hamnstaden. Namnet Lödöse betyder Ljudaåns mynningar. Mellan dessa åarmar byggdes de första husen. Lödöse blev under medeltidens Sveriges enda hamn mot väster och därmed en betydande köpstad.
Till Lödöse kom handelsmän från när och fjärran, med vackra tyger och kryddor. Även från Lödöse skeppades varor ut till andra länder. I staden bodde till exempel hantverkare, präster, och munkar. Ibland kom kungen på besök till borgen ”Lödösehus”.
När bebyggelsen var som mest omfattande hade Lödöse även en ”Nordstad” som utsträckte sig över ett mellan 100 och 150 meter brett parti norr därom. Tvärs igenom Lödöse löpte en stor nord-sydlig huvudgata, kompletterad av flera andra gator.
Till en början hade de träbeläggning, men på 1100-talet började man stenlägga vissa sträckningar.
Lödöses nav, den stadsdel som allt kretsade kring, utgjordes troligen av de kajer som sköt ut i Ljudaåns norra mynningsarm, som i dag är uttorkad. I Nordstan bodde järnsmeder, i innerstaden läderhantverkare och guldsmeder. Staden har alltså varit ett blomstrande centrum för produktion.
I Lödöse har man hittat många olika delar till båtar. De är återanvända i hus, broar och avloppsrännor. Klinknitar och spantnaglar är några av de fynd som visar att man byggt och reparerat båtar här i staden. Främst verkar man ha byggt mindre klinkbyggda båtar.
Vattenvägarna var medeltidens motorvägar och som hamnstad var det viktigt att staden hade möjlighet att stå till tjänst med reparationer av handelsfartygen.
Det numera nedlagda Lödöse varf är känt sedan 1500-talet. De tidigaste fartygen vi känner namnen på är Svenska Jungfrun och Krabaten, både blev beslagtagna av danskarna i slaget vid Älvsborg på 1560-talet.
Källor: Lödöse museum.se Wadbring.com