Orolig tid i Kungälv efter freden i Roskilde

Efter freden i Roskilde 1658 var framtiden, för invånarna i Kungälv, ganska oviss. Den 6 juni, samma år, utfärdade Carl X Gustaf en order om att Kungälv skulle läggas i ”ruineras och ödeläggas”.

Stadens borgare skulle flytta till närmsta belägna stad, där de till ”lindring och lisa” under de första 6 åren skulle vara befriade från vissa avgifter och pålagor.

Förflyttningen drog ut på tiden och Carl Gustafs död 1660 innebar förändringar i politiken och i riksstyrelsen.

Den 30 november 1660 signerad drottning Hedvig Eleonora ett brev där det stod klart och tydligt att Kungälv skulle ”wara Conserverat” (bevaras). De som redan bodde på den yttre holmen, samt de som som ville flytta dit, fick ”ny Opstads rättigheter”.

Efter hand utökades Kungälvs privilegier. 14 juli 1666 fick Kungälv rättighet att driva handel med inrikes orter.

Nya möjligheter för Kungälvs invånare

De nya möjligheterna nyttjades skickligt av stadens borgare och handelsmän. Men verksamheten hindrades av stadens dåliga kommunikationer. I slutet av 1600-talet inriktade sig borgarna i Kungälv på att få till en färjförbindelse mellan Kungälv och den nedlagda, sedan 1658, tullplatsen i Vik i Nödinge socken.

Genom Kungligt beslut den 3 december 1680 fick Kungälvs stad tillåtelse att, med vissa reservationer och begränsningar, öppna en färjeförbindelse till Vik.

Kommendanten på Bohus fästning underrättas varje gång som färjan avgick från och ankom till Kungälv.

Mot norrmän och danskar var man särskilt misstänksam. Den 18 mars 1680 utfärdade generalguvernör Rutger von Ascheberg från Uddevalla ett brev som förbjöd alla att ro någon norsk eller dansk över till Viken.

I förteckningen över näringsidkare 1735 finns ”Båtkarlar” med. De skulle se till att båtarna var dugliga och ändamålsenliga. De skulle även vara utrustade med fiskeredskap ”så att Fijskerijet eij må hindras av Båthfarandet”.

Båtkarlarna

Båtkarlarna var ett lag, med var sitt nummer, som leddes av en ålderman. En resande skulle anmäla sig hos åldermannen, som i sin tur såg till att en båt fanns tillgänglig. Sedan gavs uppdraget i nummerordning till Båtkarlarna. Betalningen samlades i en gemensam kassa som 4 gånger per år fördelades jämt bland Båtkarlarna.

Båtlagets medlemmar var förbjudna, att på ordinarie färjedagar tisdagar och torsdagar, hyra ut sina båtar för fiske i älven.

Ny plats för färjan

Borgerskapet var inte nöjda med att trafiken var begränsad till 2 dagar i veckan. Därför sökte de efter en mer lämplig plats för en ny färjeförbindelse. De fann att platsen vid Jordfallet var smalare och bättre.

Vid riksdagen 1761 ansökte representanten från Kungälvs stad, Marstrands borgmästare Anders Wiggman, tillstånd för en färjeförbindelse vid Jordfallet. För att få igenom ansökan behövdes avtal om upplåtelse av land. På västgötasiden fick markägarna, som ersättning, ta hö från Stora Oxhagen på Hisingssidan.

På Hisingssidan blev det knepigare att få igenom avtal. Vägen till färjan skulle gå igenom Stora Oxhagen där, enligt 1696 års indelningsverk, nyttjanderätten utgjorde en del av landshövdingen i Göteborgs och Bohusläns lön. I avtalet med Skårdalsbönderna stod det också att någon väg på deras sida inte kunde påbörjas innan avtalet på Hisingssidan var klart.

Kungälvs stad erbjöd sig då att låta landshövdingen överta arrendet av Orrekulla bro, längre ner i älven, som ersättning för de förlorade inkomsterna från Stora Oxhagen.

Efter många turer och beslut så godkändes tillslut färjeförbindelsen vid Jordfallet.

Kungälvs stad fick mest nytta av färjan

Färjan fick störst betydelse för Kungälvs stad. Trafiken från staden till Västergötland var av mindre omfattning.

Vintertid var färjetrafiken nedlagd, någon gång sågades det upp en ränna i isen för färjan. Annars när isen bar gick man över älven. Då ångfartygen började trafikera Göta älv hölls en ränna öppen i isen så länge slussarna hölls öppna vid Lilla Edet och Trollhättan. För att komma över rännan använde man stegar eller plank som placerades över rännan.

1966 ersattes färjan av Jordfallsbron.

Bo Larsen