Kungälv skulle ruineras och ödeläggas

År 1658 beräknas Bohusläns befolkning ha varit lite drygt 37 000 personer. Av dessa bodde ca 2 000 i de tre städerna: Uddevalla, Kungälv och Marstrand. Vid freden i Roskilde hade innevånarna i de områden, som genom freden blivit svenska, utlovats att fortsatt lyda under dansk lag samt att prästerskulle vara danska och gudstjänstordning fortsatt vara dansk.

För att få igång ekonomin i de erövrade områdena, så tilläts även boende utanför stapelstäderna fortsatt att bedriva utrikes sjöfart (sk bondeseglation). Senare drogs rätten till bondeseglation in på initiativ av borgarna i stapelstäderna. En stapelstad (förrådsstad), var efter 1647 en stad i Sverige med stapelrätt, ursprungligen rätt att bedriva import och export. Senare (från tidigt 1800-tal) benämning på stad där fartyg från utlandet kunde tullklarera sin last, det vill säga städer med hamntull. Städer som saknade denna rättighet kallades i stället för uppstäder.

Kungälv blev svenskt

Vid freden i Roskilde blev Kungälv svenskt och förlorade omgående sin stapelrätt. 6 juni samma år utfärdade Carl X Gustaf en befallning att Kungälv skulle ruineras och ödeläggas. Stadens borgare skulle flytta till närmaste belägna stad där de under de första sex åren skulle vara befriade från vissa avgifter och pålagor.

Utflyttningen drog ut på tiden och Carl X Gustafs död 1660 medförde förändringar inom politik och riksstyrelse. Den 30 november 1660 undertecknade Hedvig Eleonora ett brev som fastställde att Kungälv delvis skulle ”wara Conserverad”. Det innebar att de som bodde i Kungälv tillerkändes ”ny Opstads rättighet” (uppstad).

Efter hand utökades stadens privilegier. 14 juli 1666 fick Kungälv rättighet att driva handel med inrikes orter.

Vid mitten av 1700-talet fick staden ett uppsving tack vare det bohuslänska fiskets uppblomstring. Mellan 1751 och 1805 ökade invånarantalet från omkring 600 till 1050 personer.

År 1762 fick staden tillbaka sin stapelrätt.

Bo Larsen