Kristian II Tyranns mothugg i Götaälvdalen
Kristian II (på danska Christian 2), i Sverige mest känd som Kristian Tyrann, född 1 juli 1481 på Nyborgs slott (Danmark) död 25 januari 1559 på Kalundborgs slott (Danmark) var kung av Danmark och Norge 1513–1523 samt kung av Sverige 1520–1521.
Återta tronen
I slutet av oktober 1530 avseglade den danske exkungen, Kristian II, med sin flotta bestående av 25-30 skepp med 7000 man ombord från Zeuderzee (Nederländerna). Flottan skingrades dock av starka strömmar, några skepp gick under, andra drev omkring på havet.
Den 8 december anlände Kristians, decimerade, flotta Oslo.
Enligt vissa källor skulle Kristian II ha kommit till Kungahälla 25 januari 1531. Hans huvudstyrka sägs ha uppgått till ungefär 5000 man.
Kristians plan var att inta Bohus fästning. Syftet var att återföra honom till den förlorade tronen. Men det misslyckades, den starka fästningen försvarades av den erfarne riddaren Claus Bille (1490-1558). Dessutom hade Kristian problem med disciplinen hos sitt manskap på grund av att de inte fick någon sold (lön).
Det berättas att svenska trupper som låg förlagda i Gamla Lödöse väntade på ett anfall av danskarna. När detta uteblev tog svenskarna initiativ till ett angrepp.
3000 ryttare
Under befäl av Severin Kihl gav sig en trupp om 3000 ”ryttare i blanka harnesk” iväg för att möta danskarna. Anfallet gjordes i februari 1531, då de flesta vattendrag låg täckta med tjock, bärig, is.
Svenskarna var däremot obekanta med den terräng de tog sig fram i. Under framryckningen mot Kungahälla hade de passerat ett mindre vattendrag, som kallades Lillån, som sällan blev helt tillfruset.
Detta visste danskarna, som höll sig stilla inför anfallet, inväntade det ögonblick då den tunna isen över Lillån skulle brista för tyngden av det svenska rytteriet.
Då isen brast, och hästar och ryttare hamnade i vattnet, överfölls de av danskarna ”många blefvo kvar i ån, och många stupade på stranden” heter det i en skildring av episoden.
Den decimerade svenska truppstyrkan drog sig tillbaka till Gamla Lödöse.
Kristian tappar behärskningen
Intermezzot vid Lillån slutade onekligen till danskarnas fördel. Men den labile och osäkre Kristian sägs ha tappat behärskningen totalt vid det svenska, oväntade anfallet, och misstänkte sina närmaste rådgivare för svek och förräderi. Sina misstankar riktade han särskilt mot Ture Jönsson som hittades en morgon mördad på en gata i Kungahälla. Ryktet sa att ”han efter Christjerns befallning blifwit af daga tagen”.
Läger i Skepplanda
Enligt en lokal sägen skall Kristian II ha landstigit på Eskekärrs ägor och sedan dragit sig upp mot Skepplanda, målet var Gamla Lödöse. Brist på proviant och andra förnödenheter tvingade Kristian att slå läger vid Skepplanda kyrka. Här stannade de i en vecka, enligt vad Gustav Vasas historieskrivare Peder Swart (död 1562) uppger i sin krönika.
Vistelsen i Skepplanda lär inte vara speciellt angenämt för Kristian II och hans trupp. Den stränga vintern, och att bönderna i Skepplanda hade fört sina sparsamma förråd av livsmedel och lösören i betryggande säkerhet, gjorde det svårt för danskarna att skaffa förnödenheter.
Peder Swart skriver att av de förband som skickades för att skaffa förnödenheter återvände endast ett fåtal till lägret. Olof O. Celcius skriver om de danskarnas svårigheter bland annat att ”de Swenske gjorde, med täta anfall, denna orten honom så obehagelig, at han kårt derefter med qwarlefworna af sit manskap gick tillbaka till Opslo”.
Återtåget
Återtåget skedde i etapper. Enligt Arnold Heise (dansk historiker 1837-1915) befann sig Kristian den 19 februari ”ved Lille Hammer i Bohuslen”, och den 21 februari vid Uddevalla.
Med hjälp av Heises uppgifter kan Kristians vistelse i Skepplanda, på ett ungefär, tidfästas till dagarna mellan den 11 och 17 februari 1531.
I skönlitteraturen har Kristians tid i Skepplanda nämnts i Lovisa Elisabeth Stjernström romantiserade skildring ”Från Vasatiden. Gustaf Vasa och hans samtida” (1891).
Stockholms blodbad
Stockholms blodbad är benämningen på avrättningarna av över 80 svenskar som Kristian II arrangerade i Stockholm 1520.
Redan under 1400-talet hade det knakat i fogarna på Kalmarunionen, upproren och inbördeskrigen hade varit många. År 1513, när Kristian II blev kung över Danmark och Norge, trappades unionsmotståndet återigen upp. Kristian II svarade med att invadera Sverige.
Den 4 november 1520 kröntes sedan Kristian II till svensk kung. Han var därmed kung i hela Norden och hade återtagit kontrollen över unionen.
Kröningen och de efterföljande festligheterna ägde rum i Stockholm. Viktiga herrar och damer från hela riket var bjudna på festen, även de kvarvarande ledarna bland unionsmotståndarna. Innan kröningen hade nämligen Kristian låtit meddela att allt gammalt groll nu var förlåtet. Det var dags att börja om på nytt, och kröningsfesten skulle bli en försonande tillställning.
Kristian II hade dock andra dolda planer för de inbjudna unionsmotståndarna. Några dagar efter kröningsceremonin, medan festligheterna fortfarande pågick, lät han meddela att många av festdeltagarna blivit dömda till döden, bland annat för kätteri.
Tillställningen ändrade därmed snabbt karaktär och förvandlades snart till ett blodbad. Avrättningarna ägde rum den 8-9 november vid Stortorget utanför Stockholms slott. Över 80 personer halshöggs eller hängdes.
Genom utrensningen hoppades Kristian II göra sig kvitt all svensk opposition och stärka sin makt och därmed även Kalmarunionen. Istället utnyttjades blodbadets propagandavärde av några av unionsmotståndarna som inte deltagit vid kröningsfesten, bland annat Gustav Eriksson (Vasa). Kalmarunionens dagar var därefter räknade.
Efter segern försökte Kristian omorganisera Norden till ett mäktigt handelsområde, som kunde ta upp konkurrens med Hansan.
Kungens enväldespolitik hade dock väckt opposition inom det danska rådet. När sedan hans nyvunna ställning i Sverige började vackla inför Gustav Vasas uppror reste sig även den danska adeln.
År 1523 flydde Kristian till Nederländerna, hans älskarinna Dyvekes hemland.
Innehållsförteckning
