Götaälvdalen – historisk gränsbygd
Götaälvdalens bygd har haft en stor betydelse genom att den var ett gränsland. Strävan hos Nordens kungligheter att hävda sitt inflytande över trakten fungerar som den ständiga drivkraften i det politiska spelet i Götaälvdalen.
I Nils Ahnlunds ”Den svenska utrikespolitikens historia I:I” (1956) står det att läsa:
Äldre Västgötalagens handskrift innehåller en egenartad, livligt diskuterad uppteckning av en gränsläggning mellan Sverige och Danmark, verkställd av sex utsedda män från vardera riket. De satte sex gränsstenar på hela sträckan, vilka uppräknas. Man har stundom velat tillerkänna denna delvis ganska förvirrade uppteckning en grundkaraktär av källskrift, vilket svårligen kan vara fallet. Redan de lekfullt allittererande namnen på flera av ombuden talar för motsatsen.
Som traditionskälla är uppgiften, som är den äldsta regleringen av svensk-danska landsgränser inte värdelös. Det finns skäl att tidsbestämma händelsen till 1000-talets mitt. Troligtvis gjordes uppgörelsen genom ett muntligt avtal, handslag och edgång (heligt löfte). Det var en lånad forn-germansk sed att parterna företräddes av lika antal ombud. Som t.ex. då Karl den store samlade år 811 tolv sachsare och tolv daner vid gränsån Eider för att förhandla om fred.
I början av 1270-talet gjorde man en omfattande svensk-norsk gränsläggning. Sex götar och sex norrmän skickades för att ”se landamären” sina gränser. ”Så stod de alla i Edskogen och där bjödo alla sina eder”.
Gränsmöten kunde också lyfta samråd, förlikning i tvistefrågor och skapa familjeallianser. Denna sedvanan var vanlig under övergången mellan hedendom och kristendomen. Mötesplatsen var oftast där de tre rikena möttes. En plats som nämns är Danaholmen vid inloppet till Göteborg. Holmen tillhörde nämligen alla tre med var sin bit mark. Det gamla Konungahälla har utan tvivel fått sitt namn efter att ha varit en vedertagen kunglig mötesplats.
Viken och vikingarna
Wilhelm Berg ger oss en bild av gränslandets äldre geografi i ”Bohusläns historia” 1912. Han skriver att i forntiden sträckte sig södra Norge längs Göta älv. Mot öster var gränsen mer obestämd med stora ödemarker och obygder, från Trollhättan i söder till Krokaskogen, Markerna och ända upp till Edaskogen i Värmland.
En lång vik skär in i södra Norge djupt in i landet, numera kallad Oslofjorden, till en början kallades hela kuststräckan, allt ifrån Göta älv till till en udde väster om Lindesnäs för just Viken. Man flyttade så småningom över fjordens benämningen, Viken, till själva landet runt omkring, och invånarna kallades Vikverar, Vikmän och Vikingar.
Gränshandel
I Götaälvdalen hade gränshandeln gamla traditioner. Folket på båda sidor om älven hade både under fredliga och krigiska tider kontinuerlig förbindelse med varandra. Köpmän och bönder sålde sina produkter och gjorde sina inköp där de fann det lämpligast och fördelaktigast.
I handeln mellan Sverige, Danmark och Norge spelade marknaderna en viktig roll. Ända fram till ofredsåren på 1640-talet hade danska och norska medborgare full frihet att besöka de marknader som hölls i Lödöse, Brätte (Vänersborg) och Lidköping.
Viktig gränskontroll
Tullen i Vik (norr om Bohus) var en av de viktigaste gränskontrollerna i Västergötland. Folk från Götaälvdalen och olika delar av Västergötland passerade tullplatsen på sina resor från och till Kungälv och Marstrand.
Den livligaste trafiken inträffade vid marknaderna, mest vid Mickelmässotiden (29 september alt. söndagen efter), högtid till ärkeängelns Mikaels ära. I bondesamhället tillmättes dagen stor betydelse och mickelsmäss var en av de viktigare högtiderna på året.
Det var då man åter fick tända ljus om kvällarna. Det var också den dag då boskapen togs hem från fäbodarna och skörden skulle vara avklarad. Nu inföll årets enda möjlighet för tjänstefolk att flytta och byta anställning.
Tullinspektör Henrik Sinclairs räkenskaper år 1646 berättar att det under mars och april utfördes flera kreatur – oxar, stutar, kvigor, kor och ston. Hö och smör var typiska sommarprodukter. I juli 1646 utfördes 33 stackar hö och i augusti 31 stackar, huvudsakligen av bönder hemmahörande i Nödinge. Kvantiteten av smör var liten detta år. Den produkt som dominerade juli och augusti var humle. Spannmålen som utfördes bestod av råg och vete.
Det som infördes var framför allt salt och fisk. Huvudparten av den fisk som infördes var saltad eller torkad. Sillen infördes alltid i tunnor, hela, halva och tre fjärdedels. I räkenskaperna skildes det emellan skotsk och norsk sill. Den skotska ansågs vara av bättre kvalitet, bättre behandlad och bättre saltad. Även torsk, långa, kolja, makrill, vitling och gråsej finns med i förteckningarna.
Lyxartiklar, adresserade till ståndspersoner i Västergötland, finns med som Franskt vin, kryddor, dyrbara tygsorter, glas, krut, socker och tobak.
Skårdal skate
Skårdals skate var förr namnet på ett litet landområde på östra sidan av Göta älv i höjd med Bohus fästning och några kilometer söderut, som enklav under omkring 200 år fram till 1658 tillhörde Norge/Danmark.
Eftersom Danmark hade landområde på båda sidor av älven, så kunde man ta upp tull från förbipasserande på Göta älv och landsvägen utefter älven. Ett svenskt motdrag blev att anlägga en väg på höjderna runt området, och den s.k ”Danska vägen” återfinns i Surte ännu idag. Däremot kom man inte runt fartygstullen, vilket gjorde att staden Lödöse så småningom flyttades närmare älvmynningen och blev Nya Lödöse.
Området överfördes från Ale härad i Sverige till Västra Hisings härad i Norge/Danmark på 1400-talet. Det innebar att innevånarna i byn Skårdal (nuvarande Bohus) och norra delen av gamla byn Surte, det s.k ”Danska Surte”, hade skattskyldighet i Norge/Danmark och tillhörde Norsk/Danska Bohusläns rättsväsende, men samtidigt tillhörde kyrkligt den svenska församlingen Nödinge.
Man hörde ”Med själen till Västergötland och med kroppen till Bohuslän”. Södra delen av Surte eller ”Svenska Surte” hörde till Angereds socken och Vättle härad.
Innehållsförteckning
