Hällristningarnas gåtfulla tecken

Stugåsberget

Stugåsbergets hällristning, i Skepplanda, är hela 3 meter lång och 0.6 meter hög. Ristningens linjer är grunda, 3-4 cm breda, och huggna ca 0,5 meter upp på den branta bergsluttningen.

Skeppets högsta figur är 25 cm över relingen. Den största av de koncentriska solbilderna är 20 cm i diameter. Solskivan eller solhjulet, är en ganska vanlig figur och brukar tolkas som symbol för soldyrkan. Hjulen på vagnen under skeppet är 21 cm i diameter.

Det är inte säkert av vem eller när hällristningen upptäcktes, men första gången den redovisas och avbildas är 1919 av J Alin i den s.k. Göteborgsinventeringen av fornminnen inför Göteborgs stads 300-årsjubileum.

Den andra ristningen vid Stugåsberget ligger precis på motsatta sidan landsvägen från parkeringen sett och består av en liten skeppsfigur och några skålgropar. De här ristningarna är inte lika väl utmärkta och ifyllda som skeppsristningen. Hitta till Stugåsbergets hällristning

Jättebergets hällristningar

På södra sidan av Jätteberget i Alvhem finns Älvsborgs läns flesta och kanske finaste skeppsristningar.

Berghällen har plan översida och en kraftigt välvd sluttning. Den är, nästan helt, täckt av inhuggna skepp, människofigurer, cirklar och djur. De flesta skeppen är detaljrika med reling, köl, spant och med utsmyckade för och akter.

När Roland Carlsson upptäckte hällristningen 1928 fann han 6 skepp och cirka 30 skålgropar. 1962 hittade man ytterligare 3 skepp och cirka 10 skålgropar.

G Burenhult redovisade 1972, totalt 15 skepp, ett 40-tal skålgropar, 3 djur och några svårtolkade figurer. 1981 gjorde länsmuseet en dokumentation av hällen och hittade fler figurer. De tydligaste figurerna är målade men det finns otydliga figurer som bara kan ses vid nattbelysning och i kvällssol.

Flera av skeppen har sin egen stil, med kraftiga stävar och utåtriktade övre avslutningar som skiljer sig från de flesta andra hällristningar i Norden. Hitta Jättebergets hällristningar

Varför?

Varför gjorde man dessa bilder i berghällarna och vad föreställer ristningarna? Detta är gåtor som forskare inte, helt, har löst.

De flesta forskare är överens om att figurerna visar bronsåldersmänniskans kulthandlingar. Forskarna tolkar att tillbedjan till solen och vattnet är viktiga, ett sätt att frammana god växtlighet och fruktsamhet för djur och människor. Att fruktbarhetskulten har varit stark visar alla falliska män, kärlekspar och könssymboler.

I Sverige sträcker sig hällristningarnas tillkomst över en tidrymd av flera tusen år. De regionala skillnaderna är stora. Hällristningarna är därför svåra både att tidsbestämma och att tolka. Skepp är det vanligaste motivet. Skeppen återfinns alltid i skärgården medan i stället vagnar är vanliga i inlandet.

10 000 hällristningar i Sverige

Det finns över 10 000 lokaler med hällristningar i Sverige. Nya upptäcks varje år, ofta genom aktiv eftersökning. Flest hällristningar finns i norra Bohuslän, och mest kända är ristningarna i Vitlycke.

Men även i Østfold i södra Norge förekommer de flitigt. I Danmark har man endast funnit hällristningar på hällar på Bornholm, däremot förekommer figurer ristade på stenblock som lagts i gravarna.

Hällristningar och de besläktade hällmålningarna förekommer i alla bebodda världsdelar. I Afrika finns de äldsta, men även i Nordamerika, Sibirien och Centralasien finns det många hällristningar.

Skandinavien är den dominerande hällristningsregionen i Europa, men även i alpländerna, på Iberiska halvön och på Brittiska öarna finns en del hällristningar som också till största delen är från bronsåldern.

Bronsåldern

Kännetecknande för denna period är att man alltmer övergick till att använda brons för att tillverka redskap, vapen och smycken, och bronset hämtade man nere i Europa vilket visar på långväga handelskontakter.

Resorna medförde att en likartad föreställningsvärld fick spridning över ett stort område. Denna kan bland annat studeras i historier som till exempel Iliaden och Odysséen, Gilgamesheposet och de keltiska sagorna. Troligen skrevs dock dessa ned långt senare.

3000 f. kr

Redan 3000 f. Kr. framställdes bronsyxor i Thailand. Från ungefär samma tid finns fynd av arsenikhaltiga kopparföremål från Främre orienten, där kopparföremål tillverkats ända sedan 9500 f. Kr., arsenikbrons. Arseniken var egentligen en förorening men den gjorde kopparn mer lättsmält och mindre porös och gav den egenskaper liknande bronsens.

Inte långt därefter framställde man även i orienten föremål i brons. Från Orienten spred sig kunskapen om bronsgjutningen under 2000-talet f. Kr. längs Donau till Ungern och Böhmen, som kom att bli ett centrum för den europeiska bronsålderskulturen.

Når brittiska öarna och Skandinavien

Strax före 2000 f. Kr. nådde bronsen England och under perioden 2000–1800 f. Kr. växte de brittiska öarna fram som den viktigaste tennexportören i Europa.

Bronsåldern började cirka år 1500 f.Kr. i Skandinavien. I Norden delas den vanligen in i sex perioder (Oscar Montelius periodindelning): Period I 1700–1500 f.Kr, Period II 1500–1300 f.Kr, Period III 1300–1100 f.Kr, Period IV 1100–900 f.Kr, Period V 900–600 f.Kr och Period VI 600–500 f.Kr.

Period I–III motsvarar den äldre bronsåldern och period IV–VI motsvarar den yngre bronsåldern.

Bronsåldern i Skandinavien avslutas då man övergår till att tillverka redskap i järn (järnåldern 500 f Kr–1050 e Kr). Då hade järnet varit känt och använt i flera hundra år, om än främst som en enklare ersättning till brons. 

Bo Larsen