Äskekärrsskeppet Sveriges enda bevarade och utställda vikingaskepp

Äskekärrskeppet är Sveriges enda vikingaskepp och Nordens bäst bevarade vikingatida handelsskepp

Äskekärrskeppet Nordens bäst bevarade vikingatida
Äskekärrskeppet Nordens bäst bevarade vikingatida skepp – Göteborgs stadsmuseum

I Äskekärr fann man i samband med dikesrensning år 1933 ett vikingatida skepp, helt byggt av ek. En C-14 datering gav besked om att det byggts en bit in på 800-talet. Skeppstypen är en så kallad knarr, en skeppstyp som är byggd för att seglas och som kunde ta mycket last, troligen vad Snorre Sturlasson menade med kaupskip – ett stabilt handelsskepp. Skeppet var sexton meter långt och hade höga fribord. Av utförda reparationer att döma hade det seglat under minst 100 år.

Sveriges enda vikingatida skepp

Det är också det enda vikingatida skepp som grävts fram på ursprungligen svensk mark. År 1993 hittades i närheten ännu ett fartyg av samma typ, som beräknas ha varit elva till tretton meter långt och bedömdes vara omkring hundra år yngre. Detta skepp har dock inte undersökts närmare. Ingen av dessa båtar har samband med någon grav. I stället tror man att de kan ha befunnit sig i ett skeppsvarvsområde, eftersom man tidigare också funnit rester av en tredje båt, plus en hästskoformad vall med öppning ut mot älven, cirka 200 meter söderut.

Det har vid flera tillfällen, både vid utgrävningen och senare, gjorts noggranna uppmätningar av Äskekärrskeppet. Dessa visar att det har varit ett sjödugligt skepp, som använts under många år och sannolikt seglat på de stora haven. Bland annat har man hittat en utbytt del som är 70 år yngre än övriga båtdelar, samt spår av slitage och smärre lagningar.

Runor

Äskekärrskeppet saknade stävar när det hittades, vilket gör det svårt att veta hur det egentligen såg ut. Flera försök till rekonstruktioner har gjorts. Under monteringen av skeppet fann man runor. På ett av borden finns runan Fé inristad som kan stå för fä, boskap eller rikedom. Den är också det första tecknet i den vikingatida runraden, den så kallade futharken. Även på mastfoten finns runor. Dessa har härletts till den äldre runraden, vilken allmänt slutade användas under 700-talet.

Skeppet är Sveriges enda kända kvarleva av ett vikingatida skepp. Det påvisar också en högt utvecklad skeppsbyggnadsteknik. Detta har väckt stort intresse. De olika rekonstruktionsförslagen berättar mer om hur litet vi vet om skeppen från vikingatiden än hur de egentligen såg ut.

Skeppet hittades omkring femtio meter öster om älvfåran med aktern vänd in mot land och med styrbords slagsida, vilket förklarar varför styrbordssidan bevarats bättre. Mycket talar för att stävarna blivit borttagna med avsikt. De kan ha använts till ett annat skepp, möjligen kan de också ha använts till en begravningskista.

Den nästan tretton meter långa kölen är svagt bågformad midskepps. Borden är endast 15 till 20 mm tjocka och fästa i varandra med järnnitar med runda huvuden och nitade på insidan över fyrkantiga järnbrickor. Som tätning mellan borden användes drev. Drevmassan består enligt analys av fårull och ett beckartat ämne som överensstämmer med kåda från barrträd. Det sjunde bordparet, som bildar bottnens avslutning, är grövre än de övriga och kan motsvara den långskeppsförstärkning – meginhufr – som är känd från andra samtida skepp.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *