Alfer och Alfhem

Ljusalfer och svartalfer

Snorre Sturlasson (skald 1179-1241) delar in Alfer i ljusalfer (ljósálfar) som är vackra och som bor i Alfhem motsatsen är svartalfer eller mörkalver (dökkálfar) som bor i underjorden. I Snorres Edda berättas det också att Guden Frey fått Alfhem som tandgåva, en present då barnet fått sin första tand.

Alfhem

I de nordiska folksagorna omnämns också att kung Alf av Alfheim hade en dotter som hette Alfhild som blev bortrövad, på en hednisk fest, av Starkodder. Som en del anser ligger begravd vid Prästalund, 7 km söder om Alvhem.

Alfhem är också en platsen för kung Alvarin, som också har en dotter vid namn Alfhild. De är besläktade med en annan kung, Alfgeir, och dennes son Gandalf.

J R R Tolkien lånade namnet Gandalf från de fornnordiska sagorna. Gandalf den äldre ska ha levt omkring år 700 och härskade som en lokal kung under den mäktigare Harald Hildetand.

Några generationer senare tog Gandalf den yngre över makten men förlorade stora delar av riket. De här kungarna ligger troligen begravda någonstans i trakten av Alvhems kungsgård.

Poetiska Eddan

I den Poetiska Eddan (samling nordiska kväden) förekommer formeln ása ok álfa (asar och alver) och förefaller betyda ”alla gudarna”. Eftersom asar och vaner annars tillsamman utgör den fornnordiska gudavärlden har det framkastats att álfr åtminstone delvis är en synom till vanr (van). Man har även försökt att, liksom med vanerna, koppla ihop dem med fruktbarhet.

I ett par sagor erhåller högt uppsatta män titeln ”alv” efter att de dött. På grund av detta har man velat läsa in en förfaderskult i alverna.

Alfablot

Ofta återgiven är den episod i dikten Austrfararvísur (Österfärdsvisor) där en man vid namn Sigvat försöker få husrum i Värmland eller Västergötland sent på hösten, men nekas av kvinnan som svarar i dörren, som förklarar att de håller ett blot (offerfest) till alverna och att kristna inte är välkomna.

I Kormáks saga (Isländsk saga) beskrivs hur kämpen Torvard får ett svårt sår som inte vill läka, varpå hans hustru föreslår att han ska stryka blod på en sten under vilken alverna bor. Denna beskrivning är mera i linje med senare tiders isländska folktro, där alverna (álfafólk) närmast liknar vättarna i svensk folktro.

Beowulf

I England nämns alfer redan i anglosaxiska texter som Beowulf, dock endast indirekt. Det förekommer exempelvis att nymfer identifierats med alfer i översättningar, till exempel sáe-aelfinne (sjöalf) för najad. I senare folktro är identiteten för elves oklar.

I William Shakespeares En midsommarnattsdröm förekommer elf som synonym till fairy (fe).

Pilspetsar från stenåldern kallades ibland för elf-shots (alvskott), och alverna ansågs skada kreatur med dem.

Älvorna

Älvorna är de etymologiska ättlingarna till de fornnordiska alferna i svensk folktro, men den rent mytologiska kopplingen är ytterst oklar. Älvornas främsta roll är att blåsa sjukdomar på folk och fä. De förekommer även rikligt i dansk folktro, där de vanligen kallas elverfolk, men endast i ringa utsträckning i Norge. Elverpigen kallas i Danmark ett solitärväsen som är mycket likt det svenska skogsrået.

I en del mytologier är älvor endast kvinnofolk, och i en del finns det även älv-män. Storlek varierar också på älvor och även om de har vingar eller inte. Älvorna är kända för sin dans i dimmorna och för sin ljuva sång. Sången är farlig. Människor har blivit galna om de träffat sjungande älvor utan att täppa igen öronen. Sången stannar i huvudet för alltid, och plågar människan till döds. En del säger även att sången plågar människan genom döden också. Älvorna är oerhört skygga mot människor.

Bo Larsen