Julfirandets historia
Julfirandet är en tradition med mycket gamla historiska rötter. Ända sedan 300-talet e.Kr har firandet förknippats med Jesus födelse. Det var först år 354 e.Kr som katolska kyrkan valde att förlägga Jesus födelse till den 25:e december. Detta datum saknar alltså grund i evangelierna.
I fornskandinavisk litteratur omnämns julfirandet första gången i en skaldedikt från 900-talet, där det berättas att kungen ”vill dricka jul på havet… och ta upp Freys lek”. Freys lek måste snarast tolkas som en tolkning för det sjöslag som ingår i skaldens äreminne över Harald Hårfagres bedrifter, men texten poängterar vad som var väsentligt med julfirandet, nämligen att dricka jul.
Julen var en högtid när släkt och vänner samlades och hit räknades också de avlidna anhörige. Det var vanligt att man dukade för de döda under själva julnatten och att man lät eld och ljus brinna.
Överflöd av mat och dryck
Man drack rituella skålar främst för gudarna Oden, Tor, Frey och Njord, så länge som ölet räckte. Överflöd av mat och dryck har sedan urminnes tider kännetecknat det nordiska julfirandet. Detta var ett tillfälle då man fick lov att äta färskt kött i stället för det annars saltade.
Julmaten representerade gårdens överflöd och om den tog slut i förtid eller rent av försvann var det illavarslande. Det berättas om kung Halvdan Svarte som var julgäst i Hadaland (landskap norr om Oslo) och där var mycket folk. När man satt sig till bords på julafton hände det underliga saker. All mat och dryck försvann från bordet. Kungen satt bedrövad kvar, men alla de andra for hem. För att kungen skulle få visshet om vad som hade orsakat denna händelse lät han ta fast en man, som var trollkunnig, plågade honom och försökte tvinga honom att säga sanningen.
Var kommer ordet jul ifrån?
På 700-talet skrev kyrkohistorikern Bede att den anglosaxiska kalendern innehöll vintermånaden geola eller giuli. Ordet, ýlir, finns i isländskan och betecknar månaderna kring vintersolståndet.
Ett argument för att julen var förknippad med fest är att vi lånat ut det fornnordiska ordet jul till finskan. Dels som joula (för jul) men också förmodligen till ordet juhla som helt enkelt betyder fest.
En som vistades ute om julnatten var Oden. Han var ju de dödas gud och bar också tillnamnet Jolner. Han sas ha lett de hemlösas andar, som inte hade någon stans att ta vägen och som, än värre, inte fått någon begravning. Dessa drog omkring i stora skaror under juletid. Troligen var det dessa hungriga andar som åt upp julmaten vid kung Halvdan Svartes julgille.
Staffansritten
Det finns också anledning att fundera över om inte den så kallade Staffansritten hade något att göra med uppfattningen om Oden och hans följe av osälla andar. När unga män red runt bland gårdarna under juldagarna kan det ha varit en rituell upprepning av Odens vilda jakt. Riten har efter religionsskiftet knutits till den medeltida legenden om Stefanus, Herodes stalldräng, som när han skulle vattna hästarna såg stjärnan spegla sig i brunnen. Han gick då in till Herodes som satt och åt och förkunnade att den nye kungen var född.
Legenden blandar kristna och hedniska motiv och var mycket populär i Norden under medeltiden. Möjligen kan det ha något att göra med Sankt Staffan (även kallad Stenfinn), som anges vara Hälsinglands apostel och skyddshelgon, som skulle dödats av hedningarna sedan han förbjudet dem att dyrka Oden.
Spöken
I Grettes saga dödas en fåraherde av ett spöke på julafton och han blir själv ett spöke som kommande julnatt dödar sin efterträdare. I samma saga berättas också om ett jättepar som varje jul rövar bort människor. I fornaldarsagan om Rolf Krake slår Boddvar Bjarke ihjäl en drake, som härjar just vid juletiden. Helge Torirson blir bortrövad av Gudmund på Glansfälten och hans döttrar under julnatten.
Påföljande år försöker dessa förgifta själva Olav Tryggvason under julnatten, men när de misslyckas försvinner de under mörker och dån och lämnar döda män efter sig i kungens hall.
Julfirandet på 1700-talet
På 1700-talet och 1800-talet var den övervägande delen av den svenska befolkningen hårt arbetande bönder. I det slitsamma liv som bönderna levde innebar julen och julfirandet en välbehövlig vila och fest. Bönderna började i god tid att förbereda inför julen. Flera månader innan julafton så började man ysta julosten, ett viktigt inslag på dåtidens julbord. I november slaktades grisen och förutom den traditionella julskinkan så togs alla delar på djuret tillvara, inklusive blodet. Sylta, leverkorv, blodpudding, och grisfötter var då liksom idag vanliga på julbordet i många hem.
Julklappar
Seden att dela ut presenter till varandra under julen förekom redan under medeltiden men det skulle dröja fram till 1700- 1800-talen innan det blev vanligt förekommande. Från början handlade det om att ge bort enkla, ofta egentillverkade gåvor.
Julklapparna har sitt ursprung i Matteusevangeliet 2:1-12, enligt vilket Jesusbarnet mottog gåvor från de österländska stjärntydarna. Att det just var ”tre vise män” som delade ut gåvorna är en senare konstruktion. Själva ordet julklapp kommer av att man i bondesamhället gick runt och klappade på dörrarna, och då dörren öppnades slängdes en inslagen gåva in i huset.
Innehållsförteckning
