Margareta Fredkulla Ingesdotter
Om svensk utrikespolitik i kung Inges dagar finns några historier av Snorre Sturlasson. En handlar om Magnus Barfot som härjade i Halland och gjorde anspråk på allt svenskt land väster om Vänern. För att visa att han menade allvar byggde han en borganläggning på Kållandsö, vilken ganska snart blev intagen av kung Inges folk. Magnus Barfots män fick fritt avtåg sedan de lämnat ifrån sig sina vapen och fått ett käpprapp var.
Året därpå kom Magnus Barfot dragandes med en ny armé uppför Göta älv men förlorade slaget vid Fuxerna nära Lilla Edet och slapp nätt och jämnt undan med livet i behåll.
Freden vid Kongahälla
Ett par år senare, år 1101, slöt han fred med Inge med den danske kungen Erik Ejegod som medlare. Det är inte känt exakt var detta möte utspelade sig, men enligt Snorre Sturlassons skedde det ”ved Konghelle i Elv”, det vill säga i närheten av Kongahälla.
Man kom överens om att gränserna skulle vara oförändrade sant att kung Magnus skulle gifta sig med kung Inges dotter Margareta, som efter detta kallades Fredkulla.
Magnus Barfot var en inbiten krigsman och härförare, 24 augusti år 1103, föll han i strid efter att ha fått en yxa i halsen under ett slag i Ulster på norra Irland.
Redan 1104 eller 1105 ingick Margareta sitt nästa äktenskap. Brudgummen var den nye kungen av Danmark, Nikolas, som efter viss turbulens valts till kung efter sin bror Erik Ejegod. Margareta och Nikolas fick de första åren efter sitt giftermål de båda sönerna Inge och Magnus. Prins Inge blev i unga år ihjältrampad av en häst, medan Magnus växte upp till en mycket reslig och stark och alltigenom lovande yngling.
Kung Nikolas har beskrivits som en något tillbakadragen gestalt, vilket däremot Margareta inte var. Det mesta tyder på att hon var högst inblandad i styret av riket jämte sin make.
I Knut Lavards helgonlegend sägs att Danmark ska ha styrts ”med kvinnohand” under kung Nikolas tid, och en av två kända mynttyper från kung Nikolas regeringstid bär både kungens och drottningens namn. Det senare är något direkt unikt för europeisk räkning vid den här tiden
Då Margaretas far kung Inge dog år 1111 blev hon dessutom, kung Inges äldsta levande ättling, den som förvaltade kung Inges alla privata egendomar, vilka bör ha varit omfattande. Enligt den vid 1100-talets slut verksamme Saxo Grammaticus såg Margareta till att skifta arvet med Inges övriga ättlingar.
Margareta och kristendomen
I likhet med sina föräldrar verkar Margareta ha gynnat kristendomen. Hon ska bland annat ha gett frikostiga gåvor till S:t Etienne-klostret i staden Caen i Normandie.
Någon gång under 1120-talet dog Margaretas kusin Inge den yngre, som fram till dess hade regerat i Sverige. Läget i Sverige vid den här tiden är förvirrat, men Margaretas son Magnus ska enligt flera källor ha lanserats som ny kung i Sverige. Han hade dock problem med att bli erkänd i alla delar av landet.
I Svealand utsågs istället en Ragnvald till kung, och i västgötalagens kungalängd finns inte Magnus omnämnd. Som Magnus bas i Sverige fungerade sannolikt hans mors arvegods, vilket huvudsakligen var beläget i Östergötland.
Kampen om kronorna
Sonens ambitioner att på sikt överta kronorna i såväl Sverige som Danmark delades förmodligen också av Margareta, men vållade samtidigt mycket bekymmer. I söder blev Knut Lavard allt mäktigare, och då han 1129 till och med blev utsedd till kung av obotriterna (västslaviska stammar kring Mecklenburgbukten) och började uppträda som kung Nikolas like, ökade spänningen.
Margareta ska inledningsvis ha blivit rasande på Knut för dennes uppträdande, och enligt Roskildekrönikan har hon mer eller mindre försökt övertala sin son till att mörda Knut. Enligt en annan källa ska hon och Knut dock ha försonats, och på Margaretas dödsbädd ska hon fått Knuts löfte på att han skulle se till rikets bästa och aldrig stämpla emot Magnus.
Margareta avled av vattusot (sjuklig vätskeansamling), sannolikt under år 1130. Även om hennes sons ambitioner kom att gå i stöpet, låg de av henne formade äktenskapsallianserna till grund för de tronanspråk som ställdes på Sveriges tron av både Magnus Henriksen och den blivande Eriksätten.
Innehållsförteckning
