Hällristningen vid Stugåsberget
Hällristningen vid Stugåsberget skapades under bronsåldern (1800-500 f.kr). Vanliga hällristnings figurer är skepp. De har tolkats som kultskepp, kanske använda till solens ära. Skeppens upprättstående streck symboliserar antagligen människor ombord.
Här på Stugåsberget finns också en vagn avbildad. I Danmark har man funnit en modell från bronsåldern av en vagn som bär solen. Är vagnen på Stugåsberget en västsvensk motsvarighet?
Skeppet, som är en av länets största hällristningsfigurer, är tre meter långt och innehåller flera intressanta symboler, bland annat en handsymbol. Läget på en lodrät bergvägg är också ovanligt.
I Ale finns bara tre kända lokaler med så kallade figurristningar, två av dem ligger vid Stugåsberget. Den tredje ligger längre norrut i Skepplanda socken invid Jätteberget i Alvhem, även den en sevärd hällristning.
I ristningarna kan man uppleva en bit av bronsåldersmänniskornas bildvärld. Hällristningarnas funktion är fortfarande oklar. Man har velat ge dem en religiös innebörd. Förmodligen speglar de bronsåldersmänniskornas vardagsliv, kult och trosvärld.
Den andra ristningen vid Stugåsberget ligger precis på motsatta sidan landsvägen från parkeringen sett och består av en liten skeppsfigur och några skålgropar. De här ristningarna är inte lika väl utmärkta och ifyllda som skeppsristningen.
En hällristning är symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn.
Om hällristningar
Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetad sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år.
Ett genomgående tema på de flesta hällristningar från sten- och bronsåldern är att föremålen och figurerna avbildades i den vyn som lyfte fram föremålets särdrag. I en sammansatt figur avbildades de olika föremålen var för sig utan hänsyn till ur vilken vy de andra delarna avbildades. Avbildningarna har stora likheter med nutida barnteckningar där detaljerna inte är det viktiga utan föremålet i sig. Ett bra exempel på detta är en hällristning i Tanums socken med en vagn som dras av två oxar där alla fyra hjul avbildats i den vy som tydligast återger föremålet ”hjul” och oxarna på samma sätt med ben och horn. Även båtar avbildades förmodligen på samma sätt och kan därför inte ses som riktiga sidovyer av båten som en ritning utan båtens särdrag sedd ur olika vyer.
Hällristningen vid Stugåsberget
Hällristningen vid Stugåsberget
