Thomas Leopold den envisa fången

1728 blev Thomas Leopold dömd till fängelse för sin, kätterska, pietistiska trosbekännelses skull. Då hade han, i en rättegång, obesvärat bekänt sin tro. Han var då 35 år gammal.

Det var en stökig fånge som togs emot på Bohusfästning. Han stojade och stod i. Genom gallren på sina fönster ropade han ut sina hädiska predikningar. Han placerades så småningom i en mer enslig cell, utom hörhåll från övriga fångar.

1731 var det biskopsval i Göteborg. Jacob Benzelius, bror till den tidigare biskopen Eric, blev vald till biskop. Jacob var inte alls lika tolerant som sin bror. Han han hade dessutom en gång varit Thomas lärare och stränge domare i Lund.

Smugglade texter

Jacob förmanade till hårdare tag mot Leopold. Han förbjöd alla, utom fängelsepräster och fångvaktare, att besöka Thomas Leopold. Allt för att undvika att andra skulle smittas av hans kätterska idéer. Ändå lyckades han att genom en skorstenspipa smuggla ut skrifter till fången Sven Kleverström. Dessutom hittade man flera brev från Leopolds studiekamrat Johannes Stendahl i Thomas cell.

1736 förflyttas Leopold till Kalmars fästning efter egen begäran. Han ville träffa Herman Schröder, biskop i Kalmar stift och Thomas Leopolds före detta informator. Detta godkändes för att man trodde att samvaron med biskopen skulle göra gott.

Men Thomas Leopold visade ingen bättring och kördes 1741 till Danvikens dårhus i Stockholm. Där fortsatte han att predika för en allt större skara av åhörare. Han skrev även olika kommentarer och förklaringar över Bibeln, som han sedan spred till folket i omgivningen.

Detta medförde att den förtvivlade kyrkostyrelsen bad om hjälp för att få till strängare bevakning av Thomas. Men det hjälpte inte. Fångvaktarna gick att muta till att släppa in åhörare till honom.

Tillbaka till Bohus

Nu bär det av igen, åter till Bohusfästning. Först var det tänkt att han skulle till Kalmar igen, men Schröder vägrade. Den 29 januari 1746 gick färden, den 45 mil långa vägen i öppen fångkärra, tillbaka till Bohus. Mitt i den smällkalla vintern.

Där fick han sitta ensam i sin mörka fuktiga cell. Slottspredikanten gjorde några försök att få honom att vända tillbaka till kyrkans lära, men han vägrade, och till slut gav slottspredikanten upp.

Tiden gick, Thomas Leopold var mer eller mindre bortglömd där i sin cell. 1764, när han var 70 år gammal, upptäcktes han i en förteckning av fångar på Bohusfästning av nytillträdda rådsherrar som hade hört talas om den irrlärige mannen.

Kanske var det dags att undersöka om han kommit på bättre tankar och kunde därmed också friges. Slottspredikanten kliver in i Leopolds cell och börjar förkunna Sveriges rena lära, och försöker övertala honom med tanke på hans höga ålder att han borde låta sig vändas för att bli fri.

Thomas Leopold lyssnade. Men, nej, han var obeveklig. Sju år senare, 21 februari 1771 dog Thomas Leopold i sin cell 77 år gammal. För sin tro satt han 43 år i fängelse, 32 av dem på Bohusfästning.

Radikalpietismen

Pietism (av latinets pietas, fromhet, gudaktighet) är en väckelserörelse som uppstod inom tysk lutherdom under sent 1600-tal. Pietister var mycket kritiska till statskyrkans prästerskap, underkände bl.a spädbarnsdopet och nattvardsfirande för oomvända.

Vid sekelskiftet nådde den pietistiska strömningen Sverige. På 1690-talet lärde svenska studenter i Halle känna pietismen, och omkring 1700 uppstod pietistiska kretsar dels i Karlskrona, dels i Stockholm, där konventiklar börjande hållas under ledning bland annat av Elias Wolker.

Kyrkoledningen utfärdade stränga regeringsedikt mot pietismen 1694 och 1706. Som bekämpare av pietismen gjorde sig särskilt generalsuperintendenten i Greifswald Johan Friederich Mayer känd. 

Karl XI delgav riksrådet sina farhågor för ”åtskilliga svärmeandar, som sig här och där i vårt rike insmyga, de där kallas pietister, sökande utsprida sin villfarande lära”. Rådet anbefalldes därför att noga se till ”att slika svärmeandar icke innästla sig” i riket samt befalla myndigheterna att bestraffa dem.

Rådet ålade därför i sin tur konsistorierna (kyrklig överstyrelse) att hålla ett vaksamt öga på den nya rörelsen och vid behov anlita handräckning av världslig myndighet.

Bo Larsen