Häxjakten i Kungälv
Häxjakten i Sverige krävde hundratals offer. Häxprocesserna härjade i början av 1600-talet genom Europa och även så i Kungälv. Misstankar om trolldom fanns redan tidigare, men den första kvinnan som anklagades inför rådhusrätten i Kungälv var Gunder Anderssis 1628.
Hon nekade ihärdigt och rätten menade då att hon kunde frikännas, om elva kvinnor och som själv som den tolfte, s.k. tolvmannaed, kunde svära på att hon var utan skuld. Men ingen av kvinnorna ville ställa upp för henne. Några dagar senare, den 29 mars, hängde sig Gunder Anderssis i tornet Fars Hatt. Trots att hon då var död, kördes hennes kropp av bödeln och två skorstensfejare med häst och släde utanför staden och brändes.
Marete Folqvers blev dömd till bålet
Innan hon dog hade hon anklagat en annan kvinna för trolldom, Marete Folqvers, som även hon sattes i häkte i tornet Fars Hatt. Hon anklagades för trolldom vid åtskilliga tillfällen. Hon blev dömd till bålet, men när hon skulle föras ut för att brännas och kaplanen (kyrkoherdens medhjälpare) var hos henne för att säga några tröstens ord, segnade hon ner och dog. Även hennes kropp fördes ut ur staden och brändes.
Eftersom tortyr var tillåtet för att tvinga fram bekännelser om trolldom kan man tänka sig att dessa kvinnor blivit utsatta för plågsamma förhör när de satt fängslade i Fars Hatt.
Skurit rompen av fyra skattekor
Ett år senare blev åter en kvinna, vid namn Marete Schmidt, fängslad för trolldom. Till skillnad mot de tidigare dömda kvinnorna, bekände hon att hon hade ”skurit rompen av fyra skattekor” och att hon tillsammans med ett par andra kvinnor hade mjölkat några av korna, vilket dessa kvinnor menade att de hade fått tillåtelse av bönderna att göra.
Ännu en kvinna, Marette Mogs, anklagades för trolldom vid samma tid och hon blev överbevisad om sin skuld och dömd att brännas. Såväl Marete Schmidt som Marette Mogs blev brända på bål.
Läkekunniga var ofta misstänkta
Misstankarna om häxeri och trolldom florerade under denna tid. Kvinnor som var läkekunniga var ofta misstänkta, eftersom de kunde blanda till läkande drycker och salvor av örter.
En kvinna vid namn Helga Claus Poulssens, som just hade avlidit, var misstänkt för trolldom, och frågan var om hon skulle få en ärlig begravning och läggas i kristen jord.
Borgmästare och råd kom överens om att eftersom hon under ett helt års tid försvarat sig dessa beskyllningar och ingen under denna tid haft något att skylla henne för, skulle hon få en ”ärlig begraffvelse uti kirckegaarden” som en kristen människa.
Häxjakten 1668 till 1676 – det stora oväsendet
Häxprocesserna i Sverige var få i jämförelse med andra länder i Europa. I Sverige avrättades hundratals personer för häxeri fram till det sista fallet år 1704. Av dessa inträffade de flesta fall (cirka 280) under en kort men intensiv period, de åtta åren mellan 1668 och 1676, då den häxhysteri som kallas ”Det stora oväsendet” bröt ut och orsakade en stor mängd häxprocesser i landet.
De som anklagats för häxeri ställdes inför en tillsatt trolldomskommission. I rättegångarna vittnade barn och vuxna om hur vissa kvinnor, och ibland män, blivit besatta av djävulen. Ett vanligt påstående var att den anklagade fört med sig barn till Blåkulla där de vistats tillsammans med djävulen och fått uppleva olika hemskheter. Ett barns berättelse och ett uppvisat blåmärke (som kunde tolkas som ett häxmärke) kunde räcka för att döma någon till döden för häxeri.
Det är denna ökända period av intensiv häxjakt som är mest känd och utforskad och som brukar beskrivas i historieböckerna då man läser om häxprocesserna i Sverige.
Innehållsförteckning
