Då seglade Harald Hårfager på Göta älv
Harald Hårfager, född cirka 850 död cirka 933. Han var den första kung som enade, och regerade, Norge genom krig mot landets många fylkeskungar (småkungarike).
Han var känd for att styra landet med hård hand. Harald Hårfager förbjöd våldtäkt och prostitution, straffet för en prostituerad kvinna som fötts fri var slaveri tills hon arbetat ihop straffsumman på tre marker. Den som våldtog en kvinna straffades och blev fredlös (utan rättsligt skydd) om han inte kunde betala böterna på 60 marker.
Gyda Eiriksdotter
Harald Hårfager var förälskad i, Gyda Eiriksdotter, dotter till Kung Eirik av Hordaland. Men hon ville inte ha Harald, eftersom han inte var mäktig nog.
Hon undrade varför han inte hade lagt hela Norge under sig. Harald Hårfager antog utmaningen, och lovade att inte klippa sig förrän han hade samlat hela landet under sig, därav namnet Hårfager. Då kung Harald nått sitt mål och enat hela Norge, sände han sitt folk till Gyda och påminde henne om vad hon hade sagt till honom. De tog henne med till Harald, och de gifte sig.
Kampen om Viken
Det Harald Hårfager lyckades med var att samla krigare som stred för hans skull mot andra stormän. Som när en sveakung, år 869, intog kusten mellan Götaälvdalen och Svinesund och satte Jarl Hranr att regera.
”Konung Harald kom med sin här till Tunsberg i Viken och fick då höra, att sveakonungen Erik Emundsson hade underlagt sig Värmland och tog skatt av alla skogsbygderna där, och vidare, att han räknade Västergötland ända till Svinesund i norr och ända till havet i väster, varför han gjorde anspråk på allt detta såsom sitt rike och tog skatt därav.
Han hade satt till jarl däröver en man vid namn Hrane den götiske. Denne innehade riket mellan Svinesund och Göta älv och var en mäktig jarl. Det berättades också för konung Harald, att sveakonungen hade sagt, att han icke skulle sluta, förrän han hade lika stort rike i Viken som fordom Sigurd eller hans son Ragnar Lodbrok; men det var Rnumarike och Vestfold ända ut till Grenmar samt Vingulmark och allt landet söder därom”.
Då samlade Harald en flotta i Tönsberg för att ge sig till Ranrike (Norra Bohuslän). Efter att ha härjat hela vintern så seglade de vidare mot Göta älv.
“Om våren då isen gick upp, nedslogo götherne pålar i Elfen, på det att konung Harald icke skulle kunna lägga sina skepp upp till landet. Men konungen seglade likväl med sin flotta upp i Elfen, lade till steken (pålarna), härjade på ömse sidor och brände bygden. Götherne kommo då upp ifrån landet med en stor krigshär, och höllo ett slag med honom: det blef stort manfall, och lyktades det sålunda att konungen fick seger, hvarefter han underlade sig hela landet på norra sidan Elfen”.
Orolig tid
Detta var en orolig tid. Hövdingar och stormän gjorde allt som stod i deras makt för att tillskansa sig mer makt och rikedomar. Så Harald hade fullt upp med att skapa ett enat rike. En av bråkstakarna var en man vid namn Rolf. Son till Haralds gode vän Rögnvald Eysteinsson som var jarl i Möre. Det var Ragnvald Jarl som gav honom smeknamnet Hårfagre.
Det sägs att Rolf var så stor att ingen häst kunde bära honom så att han var tvungen till att gå, och blev därav kallad Gånge-Rolf. Harald gjorde honom fredlös efter att han gjort flera strandhugg (plundringar) i Viken. Gånge-Rolf tog sig då till Valland (norra Frankrike).
Efter att ha gjort, det han var bra på, strandhugg bland annat i Paris, fick han en år 911 en bit land och en grevetitel (greve av Rouen) av den frankiske (franska) kungen Karl den enfaldige. Kravet var att Gånge-Rolf skulle skydda kungens egendom mot andra som Gånge-Rolf. Landområdet fick namnet nordmännens land, Normandie, och Gånge-Rolf kallades Rollo av frankerna.
Fejden om den Engelska kronan
År 1066 utgick kung Harald Hårdråde (Sigurdsson) från Kongahälla med en flotta på 300 fartyg och 15 000 man, målet var England och för att möta en ytterligare en annan Harald, Harald Godwinson.
Harald Godwinsson kröntes den 6 januari 1066 i Westminster Abbey. Det fanns dock andra som gjorde anspråk på kronan, däribland hans landsflyktiga bror Tostig Godwinson. Harald Hårdråde gjorde också anspråk på kronan som farbror och arvtagare till kung Magnus I av Norge, som omkring 1040 hade slutit en pakt med Hardeknut att om någon av dem skulle dö innan de fick barn skulle de ärva varandra.
Knut Hardeknut
Knut III Hardeknut var son till Knut den store och Emma av Normandie, under faderns sista år lydkonung i Danmark. Vid faderns död 1035 blev han Danmarks kung. Hans halvbror Harald Harfot gjorde sig till herre i England, vilket egentligen var avsett för Hardeknut. Då den andre halvbrodern Sven 1036 fördrevs från Norge av Magnus den gode försökte Hardeknut erövra Norge för sin egen räkning.
Men då båda konungarna med sina trupper möttes vid Göta älv, mäklade de istället fred med varandra och kom överens om att den som levde längst skulle bli den andres efterträdare. 1039 drog Hardeknut med en flotta till Flandern där han hämtade sin moder, och därifrån mot England. Då han anlände dit, i juni 1040, var Harald Harfot redan död, varvid Hardeknut nu togs till konung av England.
Gånge-Rolfs ättling – Vilhelm av Normandie
Harald Godwinson väntade även att Vilhelm av Normandie (med Gånge-Rolf som anfader) skulle invadera England och han förberedde sig främst på detta.
Haralds bror Tostig och Harald Hårdråde invaderade Northumbria i september 1066 och vann slaget vid Fulford i närheten av York. Kung Harald Godwinsson fick höra talas om detta och marscherade norrut, besegrade angriparna och dödade Tostig och Hårdråde den 25 september vid slaget vid Stamford Bridge.
Slaget vid Hastings
Efter att ha besegrat Harald Hårdråde och Tostig lämnade Harald en stor del av sin här i norr, och begav sig söderut för att ta sig an den normandiska invasionen som hotade där. Under resan söderut fick han reda på var Vilhelm hade landstigit. Han stannade i London i ungefär en vecka innan han gav sig av mot Hastings.
Harald försökte att överraska normanderna, men Vilhelm hade spejare ute som rapporterade till honom att de engelska trupperna hade anlänt till området. Exakt vad som hände innan slaget är oklart, då källorna motsäger varandra, men de är eniga om att Vilhelm ledde sina styrkor från sin borg mot fienden.
Slaget inleddes omkring klockan 9 på morgonen den 14 oktober och pågick hela dagen. De engelska soldaterna formerade sig som en sköldmur längs åsen och var till en början så framgångsrika att Vilhelms trupper slogs tillbaka och gjorde stora förluster.
Normanderna låtsades att de drog sig tillbaka, vilket fick engelsmännen att jaga dem, vilket ledde till att det normandiska kavalleriet kunde slå ned dem. Källorna är oeniga om vad som skedde under eftermiddagen. Den avgörande händelsen var Harald Godwinsons död, men hur han dog är oklart.
Arvet efter Harald Hårfager
Harlad Hårfager lade Orkney och Hjaltland (Shetland) under norskt välde och insatte jarlar som styrde ögrupperna fram till senare delen av 1400-talet. Än idag kan man se rester av de hus de bodde i. På Brough of Birsay (Orkney) finns till exempel ruinerna av en norsk, vikingatida, kyrka och ett palats.
Då Harald Hårfager var 80 år gammal, delade han Norge mellan sina tjugo söner, med Erik som överkonung. Han levde endast tre år till, och dog då av sotdöd. Han är begravd i kungshögen Haug vid Karmsund i Norge.
Harald Hårfager hade många barn, med många kvinnor. Hur många barn han fick är okänt. Att ha Harald Hårfager som farfar innebar kraftfull legitimitet i det dåtida Norge, varför det är troligt att många av de släktlinjer som senare tiders hövdingar kände till har blivit redigerade med hänsyn till detta.
Innehållsförteckning
