Ångbåtarna på Göta älv och katastrofen 1908

Ångbåtarnas segelled mellan Göteborg och Vänersborg var cirka 7 mil. Säsongen var på 1860-talet från april t.o.m. november. Men inföll vintern tidigt så kunde trafiken upphöra redan i början av november.

På 1870-talet inleddes en period av mer intensiv trafik. Flera rederier bildades för att ombesörja den ökande behovet av kommunikationer för människor och gods. De största var Nya Ångbåtsaktiebolaget bildat i Lilla Edet 1882, Ångbåtsaktiebolaget Trollhättan, Kongelfs Ångbåtsaktiebolag, Ångbåtsbolaget Karl Gustav och Nols Ångbåtsaktiebolag.

Utefter älven fanns det 24 bryggor längs västra sidan, som var utan järnvägslinje, och 25 bryggor på östra sidan. En del bryggor hade väntsalar. Dessutom förekom försäljning av rusdrycker ombord, fram till 1902 då rätten för utskänkning av rusdrycker upphävdes av länsstyrelsen.

Trafiken på älven sköttes fram till 1950-talet av älvbåtar, vilka Götaälvdalens jordbrukare och fabriker var beroende av för att kunna transportera produkter och jordbruksvaror till Göteborg för försäljning.

Ångbåtarna, och ljudet från deras sirener, var omtyckta och andades företagsamhet, optimism och framtid. Det blev lättare för gemene man att resa i Götaälvdalen.

Olyckan

Göta Elf är förmodligen den av ångbåtarna som blivit mest känd och omtalad på grund av dess kantring vid Lilla Bommen.

Onsdagen den 15 april 1908, vid 14-tiden, skulle kanalångaren lägga ut från södra kajkanten vid Lilla Bommen nära Hisingsbron i Göteborg. Ombord befann sig ett sextiotal passagerare, mest kvinnor som sålt sina lantmannaprodukter på stadens torg. De flesta passagerarna hade blivit hänvisade till aktersalongen under däck, som då blev helt fullsatt.

Av bekvämlighetsskäl hade man lastat det mesta av godset på båtens övre däck, medan lastrummen var nästan helt tomma. Där fanns endast tre halvtunnor rödfärg, 1 fat zinkvitt samt fem lådor med styckegods.

På mellandäcket däremot hade lastats 25 fat olja, 100 säckar kli, 20 säckar mjöl, 150 säckar gödningsämnen, tre lådor glas, 11 säckar kol, 10 säckar koks, 20 dricksankare samt åtskilligt med passagerargods, medan övre däck upptogs av stolar och ett skrivbord samt ett större antal bräder.

Det var vanligt att ångbåtarna lastades så här, så att de så fort som möjligt skulle kunna lossas vid de många bryggorna utefter älven och hittills hade denna öppna olaglighet gått lyckligt och alla hade blundat för den. Vattennivån var anmärkningsvärt låg, så kanalångaren låg när den var tom i höjd med kajkanten.

När man sedan tyngde ner den med last spändes förtöjningskablarna och till slut hamnade båten tätt intill kajkanten och fixerades av de spända kablarna. Man lastade alltså utan att märka om tyngden var jämnt fördelad i fartyget.

Befälhavaren, kapten Isak Mauritz Simonsson, kommenderade loss och gav maskinisten order om full back. Ångaren, som hela tiden legat på rätt köl utan slagsida, backade cirka åtta meter men fick plötsligt slagsida och sjönk med babords sida ned.

Kaptenen och passagerarna vräktes i vattnet

Så här skrev Göteborgs-Posten 16 april 1908: Vid 2-tiden i går middag timade i vår hamn en förfärlig olycka, hvilken torde vara utan motstycke i vårt land.

Från kajen kastades ned livbojar, landgångar samt stegar och ett stort antal småbåtar kom till platsen och lyckades rädda flertalet av dem, som kämpade för livet i det kalla vattnet. De överlevande höll sig fast vid stöttor och utsprång, tågändar kastades ned och så småningom halades de upp och fördes till Frälsningsarméns närbelägna sjukhus samt till Sahlgrenska sjukhuset. Totalt omkom 26 personer, mest landsortsbor från orter längs Göta älv upp mot Lilla Edet som var Göta Elfs tänkta slutdestination.

Besättningen vid olyckstillfället bestod av Kapten Isak Mauritz Simonsson, maskinist Alfred Karlsson, eldare Julius Jansson, rorgängare August Mattsson, styrman Claes Gottfrid Jönsson, kokerska Anna Hansson, restaurantris Christina Olsson samt de båda besättningsmännen Bernard Gustafsson och Axel Held.

Ångbåtsolyckans konsekvenser

Det var den olyckliga och olagliga placeringen av lasten, som hade åstadkommit katastrofen. Saken togs upp i riksdagen och föranledde nya, skärpta bestämmelser rörande lastning och lossning av fartyg.

Lastningssättet betraktades som ansvarslöst ”ett ofårlåtligt fel av kaptenen”. Det nästan flatbottnade fartyget hade också mycket liten barlast, bara ca 1400 kg järnskrot som under 25 år vid reparationer lagts ner i lastrummet. Dessutom fanns 730 kg kol som bränsle. Vid reparationsarbetet efter olyckan ökades barlasten av järn till 7 ton, för att förbättra stabiliteten. Kapten Simonsson dömdes till ett kortare fängelsestraff, som fastställdes av Kungl. Maj:t den 17 augusti 1909 till åtta månader.

Det bitvis otäcka bärgningsarbetet filmades också av fotografen Charles Magnusson i en av Sveriges först journalfilmer.

Göta Elf döptes senare om till Svea och sattes in på rutten Arvika-Säffle, den 15 juni 1909. År 1917 kom fartyget till Örnsköldsvik och förändrades 1925 till bogserbåt. Hon blev 1955 ändrad till pråm, innan fartyget skrotades 1957 i Örnsköldsvik.

Bo Larsen