1789 ödesåret för Bohus fästning
År 1756 nämns första gången att man skall låta fästningen förfalla. Efter att Bohuslän blivit svenskt 1658 förlorade fästningen sin ställning som gränsfäste. Reparationsarbeten pågick ända in på 1780-talet, men förslog inte långt. Den 4 oktober 1786 marscherade den sista permanenta garnisonen ut från fästningen, och till Göteborg. Den sista kommendanten hette Ulric Theophil Scheffer.
Efter att den sista svenska besättningen avgått 1786 ockuperades fästningen kortvarigt av danska och norska trupper under Teaterkriget 1788–1789. Detta belyste att en obevakad fästning kunde utgöra en fara, vilket ledde till ett förslag om rivning.
Generalkvartermästaren och direktören för fortifikationen Johan von Hermansson lämnade i januari 1789 in ett förslag om rasering av Bohus. Kort tid därefter beordrade Gustav III att fästningen skulle förstöras. År 1789 började rivningsbeslutet verkställas och Kungälvs borgare fick tillstånd att ta byggnadssten därifrån. På grund av ekonomiska bekymmer sparades några av byggnaderna i full höjd, däribland tornet Fars Hatt.
Detta tillstånd indrogs av Gustav IV 25 juli 1796 sedan det visat sig att omfattningen av borttagandet av sten riskerade att fullkomligt rasera hela fästningen. Men redan följande år lämnade kungen nytt tillstånd att ta sten från fästningen.
Detta fortsatte till år 1837 då magistraten (styrande i Kungälv) tyckte att det hela hade gått för långt. De bestämde 18 december samma år att ”vidtaga ändamålsenliga åtgärder varigenom kunna förekommas ett oinskränkt förstörande av fästningens ruiner, så att de vackra minnesmärken, varmed dessa ruiner, ehuru ofta illa behandlade, på ett utmärkt sätt pryda staden, även bevaras åt eftervärlden”.
Omfattande utgrävnings- och konserveringsarbeten utfördes åren 1898–1904 under ledning av överste Claes Grill. Kung Oscar II var också intresserad av projektet, och inspekterade det varje sommar i samband med sina vistelser i Marstrand. År 1925 övertog dåvarande statliga Byggnadsstyrelsen Bohus fästningsruin. År 1934 inleddes ett omfattande renoveringsarbete under ledning av arbetslöshetskommissionen som så kallat AK-arbete, bland annat uppförde man huvudporten igen.
Bohus fästnings historia
Bohus fästning började byggas 1308 för att stärka försvaret av Norges dåtida sydgräns. Den är belägen på en 40 meter hög klippa på Bagaholmen i Nordre älv, vid Göta älvs norra utloppsarm i den sydöstra delen av Kungälv, cirka två mil norr om Göteborg.
Fästningen har gett namn åt landskapet Bohuslän. Den har under sin 700-åriga historia kontrollerats av Norge, Danmark-Norge och Sverige. Bohus fästning har varit belägrad minst fjorton gånger, men aldrig blivit erövrad i strid. Bohus fästning är statligt byggnadsminne sedan den 25 januari.
Fästningen kallades ursprungligen Baghahus efter Bagaholmen som den ligger på, därefter Bahus. Förleden kommer av fornvästnordiska bágr ’besvärlig’. Detta syftar på farleden i Nordre älv nedanför fästningen. Efterledet -hus betyder ’slott, fäste’. En annan framförd teori om förleden Bohus- ursprung, är att namnet kommer av strömmen i Nordre älv, söder om Fästningsholmen som på 1200-talet kallades Bágastraumr. Innebörden är då det fornvästnordiskaverbet bágha, ’flöda, flöda över, strömma’
Viktiga händelser
1331 blev den 15-årige norsk-svenske unionskungen Magnus Eriksson förklarad myndig på Bohus slott vid en norsk herredag, och Bohus blev ett av hans huvudresidens under de närmaste åren på grund av det fördelaktiga läget mellan de två länderna.
1335 skedde ett kungabröllop på Bohus mellan Magnus och Blanka av Namur, och en ridderlig hovmiljö med starka europeiska kulturkontakter utvecklades under några årtionden på Bohus.
1344 hyllades Magnus son Håkan som Norges konung på Bohus fästning.
1349 på hösten nådde Digerdöden fram till Götaälvdalen.
1368 hemsökte en Hanseatisk flotta södra Bohuslän. Marstrand och Kongahälla brändes, samt ”alla härbärgen på Bagaholmen som stod utanför muren”, men inga uppgifter finns om någon belägring av Bohus.
1388 mottog Håkans änka Margareta de svenska stormännens anbud på Sveriges krona och nyare forskning har visat att denna överenskommelse, Dalaborgstraktaten, troligen utfärdats på Bohus.
1389 fördes kung Albrekt av Mecklenburg som fånge till Bohus på order av drottning Margareta efter slaget vid Åsle Mosse. På samma slott hade hans föräldrar förlovat sig år 1321
Bohus fästnings sista belägring
1678 råkade Bohus fästning ut för en sista belägring, den svåraste av alla. Den ansattes då i nära två månader (4 juni-21 juli) av en belägringsstyrka på ca 15 000 norrmän och danskar under Gyldenløve som med 43 kanoner och 12 mörsare sköt mellan 20 000 och 30 000 kanonkulor av järn, 2 265 ”bomber” med olika innehåll inklusive kemiska och biologiska stridsmedel, 384 spränggranater, 384 stora stenbumlingar, 161 glödande brandkulor, 79 säckar med spränggranater och 600 stora mörsargranater från Fontin och Hisingen.
Dessutom ett antal minor som sprängdes under murarna. Allt detta förvandlade fästningen till en grushög. De från början drygt 800 svenska och finska försvararna under överkommendanten, överste Fredrik von Börstell vid Skaraborgs regemente, skulle ha blivit tvungna att ge sig, om inte Gustaf Otto Stenbock i sista stund ankommit med hjälp.
Den enda kommunikation som fanns med den av svenskarna kontrollerade östra stranden av Göta älv i slutet av belägringen, var att lägga meddelanden i tomma granater och skjuta över dessa till svenskkontrollerat område. Efter belägringen noterades cirka 400 överlevande i fästningen, cirka 300 döda och 120 sårade, ”dem armar och ben avskjutne voro”.
Fästningen byggs upp på nytt
Det nästan i grund förstörda slottet byggdes upp på nytt men utan prakt och utsmyckning, utan med mer fortifikatorisk prägel. Det var till 1700 residens för landshövdingen över Bohuslän, men förlorade mycket av sin militära betydelse eftersom det inte längre var ett gränsfäste.
Under Karl XII:s regering flyttades makten över Bohuslän till Göteborg, och han lät också flytta kanonerna därifrån till Sundsborg (i Svinesund), vilket han ämnade till ett ”starkt gränsvärn mot Norge”, men efter hans död fick Bohus tillbaka sin bestyckning.
Innehållsförteckning
