Kapare i kronans tjänst
Kapare eller sjörövare
Det fanns två typer av kapare. Kapare med ett så kallat kaparbrev som var en skriftlig fullmakt, ett fribrev som gjorde innehavaren straffimmun i sitt hemland så länge han fullgjorde sitt uppdrag. De som kapade utan fribrev ansågs som sjörövare och hängdes. Kaparverksamheten var ett led i krigsföringen och ett billigt, effektivt sätt att förstärka den egna marinen. Det erövrade bytet, den så kallade prisen, besiktigas, värderades och fördelades av en prisdomstol.
En örlogsstation hade inrättats i Göteborg 1700, men flottans dåtida begränsade verksamhet kom att koncentreras till Stockholm och Karlskrona. Göteborg var emellertid viktig för utrikeshandeln, så fartyg skickades ut för att kryssa mellan Marstrand och Skagen med uppdrag att kapa danska handelsfartyg. I slutet av 1709 hade de allvarligt stört den danska trafiken mellan Danmark och Norge.
Stoppa sjöfarten
Efter förlusten av de baltiska länderna ville Sverige hindra sjöfarten till och från Ryssland och Danmark genom Öresund och Kattegatt. Bästa platsen för detta var den svenska västkusten, men flottans resurser i Göteborg var för små. Då tog magistraten (det högst styrande organet) i Göteborg initiativet till att använda kapare. Dess begäran om detta godkändes av Defensionskommisionen i Stockholm i februari 1710. Amiralen Erik Siöblad fick huvudansvaret för organisationen runt kaparverksamheten.
Redan i mars 1710 var tre kaparrederier etablerade i Göteborg. Varje kapare fick betala en borgen på 600 riksdaler som säkerhet för att neutrala fartyg inte skulle kapas. Samtidigt fick de rätt att föra den svenska tretungade örlogsflaggan på sina fartyg, med rang som svenska örlogskaptener och värdighet i rullorna som officerare under Karl XII.
Kaptenen skulle se till att lastluckorna på ett kapat skepp omedelbart förseglades. När bytet förts i hamn skulle de förseglas en gång till, av tullen om det fanns en sådan på plats, annars av kommendanten på den kustfästning dit skeppet angjorde.
De första auktionerna på de kapade skeppen och deras last hölls dels i packhuset eller i amiralitetets lokaler 1710, och avslutades en vecka senare. 1711 hölls ytterligare sex auktioner. Under denna tid såldes 29 fartyg med laster. Efter avdrag för omkostnader uppgick nettot till 44 100 daler att fördela mellan kronan och kaparna. De tre största skeppen inbringade 14 155 daler.
Lars Gathenhielm
När Lars Gathe´s (även kallad Lasse i Gatan) far redare Anders Gathe dog 1710 tog han över verksamheten och ansökte om kaparbrev samma år. Med sitt första skepp, en galliot, Lille Jägaren, hade han innan årets slut kapat flera fartyg. Han förvärvade andelar i tre kaparfartyg som gav så bra resultat att han kunde investera i ytterligare fem skepp redan 1711.
Innan han dog 1718 skulle han Gathe bli ägare helt eller delvis till nästan vart tredje svenskt kaparskepp. På grund av sin bentuberkulos höll han sig för det mesta på land. Men vid ett tillfälle i början av 1713 seglade han ut med kaparfartyget La Revange med ett parti beck i lasten som han struntat att deklarera hos tullen för export. Tullarna kände till detta och i Älvsborgsfjorden försökte de förgäves stoppa honom med sin patrullbåt. Men tack vare soldaterna på Älvborgs fästning fick de stopp på honom och de konfiskerade lasten. Gathe fängslades men han hade inflytelserika vänner som troligtvis hjälpte honom att fly med hela sin besättning till La Reva, som försvann till sjöss.
I april 1713 kapade La Revange under befäl av styrmannnen Martin Andersson det lübeckska skeppet S:t Peter. Lars Gathe var sannolikt iland och hemma i Onsala vid tillfället.
När han till slut återvände till Göteborg i slutet av 1713 var tvisten med tullen inte avslutad, dessutom var han nu anklagad för sjöröveri efter en kapning utanför Onsala samma år. Flera förhör hölls med honom utan resultat och på våren 1714 lades ärendet ner utan förklaring.
Fredrik Henrik af Chapman
I början av 1715 utfärdade Karl XII ett kaparreglemente som kaparredarna utökade befogenheter. De behövde inte längre betala borgen eller dela med sig av vinsten till kronan. Detta gjorde att allt fler sökte sig till kronans kapartjänst. Även utländska kaptener och sjömän tilläts att bli kapare i kronans tjänst. Thomas Chapman från Yorkshire var en av dem, han blev senare chef för örlogsvarvet i Göteborg. Hans son, Fredrik Henrik, adlad af Chapman, blev Sveriges mest ryktbare skeppsbyggare.
1715 blev Gathe borgare i Göteborg och adlades Gathenhielm, han var då den 14:e rikaste i staden.
1716 lades alla kaparfartyg under Lars Gathenhielms befäl, året därpå fick han kommendörs grad. Karl XII överlät också örlogsvarvet Gamla varvet åt honom, med rätt att disponera kronans örlogsfartyg. Med dessa resurser gjorde han utmärkta insatser mot de dansk-norska anfallen på västkusten.
1717 återkallades det frikostiga kaparreglementet på grund av allt fler ljusskygga kapningar gjordes av alltfler äventyrslystna svenskar och utlänningar.
Smugglingsförsöket
1718 blev det förbjudet att utan tillstånd föra ut guld, silver och koppar ut ur landet. Samma år blev Lars Gathenhielm av major Gustaf Ruthensparre anklagad för att ha försökt smuggla ut 5 000 daler silvermynt i myntade kopparplåtar, med den holländska galioten ”Jonge Jacob”. Kammarfiskalen i Göteborg Johan Fredrik Ulf fick då i uppdrag att åtala Gathenhielm hos magistraten.
Men den 15 mars 1718 uppges Lars Gathenhielm till rätten vara dödligt sjuk och han dog den 25 april samma år i sitt hus vid Lilla Torget i Göteborg, endast 29 år gammal. Det visade sig senare att Gathenhielm av kungen fått tillstånd att skeppa ut 7 500 daler silvermynt i plåtar, men vittnen kunde intyga att hela ”23 enkla och 2 dubbla kistor med plåtar, samt 14 kistor från någon plats i Halland, där fartyget lagt till” (i efterhand konstaterat vara motsvarande 5 000 daler silvermynt).
Detta omfattande smugglingsförsök, som uppdagades i strid med löftet från Karl XII anses ha påskyndat hans död.
Göteborgsforskaren Sören Skarback hävdar att Gathenhielm befann sig i Onsala då han fick besked om att kopparplåtarna blivit beslagtagna. Han skulle då ha gjort en vådligt snabb resa med häst och vagn till Göteborg för att kunna undanröja dokument som annars kunde användas mot honom i en rättegång. Strategin lyckades, men hans redan förut svårläkta skada i höften gick upp under färden och kallbrand tillstötte därefter i såret.
Begravningen ägde rum den 4 maj 1718. Efter hans död drevs kaparimperiet vidare av hans driftiga hustru, Ingela Hammar.
Innehållsförteckning
