Harald Hårdråde

Harald Hårdråde (Sigurdsson) också känd som Harald Bulgarbrännaren, född 1015.

Harald deltog i slaget vid Stiklestad på sin halvbror kung Olav den heliges sida, de förlorade slaget varefter Harlald tvingades fly till Sverige.

År 1031 seglade han till Gårdarike (Ryssland) och fick tjänst hos storfursten Jaroslav I av Kiev som var gift med Ingegärd, dotter till Olof Skötkonung och syster till den dåvarande svenske kungen Anund Jacob. Harald stannade några år i Kievriket och deltog tillsammans med andra nordmän i strider mot polackerna.

1034 reste Harald vidare med femhundra krigare till Bysantinska riket där de fick tjänst i Väringagardet hos kejsaren Mikael IV (Michael The Paphlagonian), i Miklagård (Konstantinopel, idag Istanbul).

Den bysantinske kejsaren styrde över alla riken i östra Medelhavet till södra Italien. På 1000-talet började arabiska pirater härja i Egeiska havet. Harald och hans män fick tjänst i kejsarens flotta med uppdrag att skydda Miklagård och bekämpa piraterna.

År 1038 hade kejsar Mikael IV fått kontroll över Mindre Asien och skickade sin general Maniakes till Italien för att återerövra Sicilien. Harald Hårdråde och hans krigare deltog i fälttåget. Efter tjänst med de kejserliga styrkorna steg Harald Hårdråde i graderna till manglavites, en hederstitel.

Efter att ha kämpat mot bulgarerna på Balkan, utnämndes han till livvaktsofficer, spatharokandidates.

Han återvände till Norge 1046 som medkung till brorsonen Magnus den gode. Först hade han dock allierat sig med dennes fiende Sven Estridsson (Ulvsson) som stred om styret över Danmark.

När Magnus dog 1047 blev Harald Hårdråde ensam kung över Norge och han tog över anspråket på Danmark.

Harald Hårdråde föresatte sig att återupprätta Nordsjöväldet som hade upphört 1042. Han angrep Danmark med norska flottor, och danske kungen Sven Estridsson gick en augustikväll 1062 till attack mot Harald, ett slag som ägde rum vid Nissans mynning utanför Hallands kust. Sven förlorade och lyckades med nöd klara sig i land. Fred slöts på Danaholmen i Göta älv.

Orädd skyndade Harald
sin del av vägen till Älven
nära landamäret
kungen övernattar.
Fursten har ting på Hising (originalet Við þumla, där þumla otvivelaktigt är namn på en befolkning, tumlerna, vars minne ännu kvarlever i ortnamnet Tumlahed på Hisingen)
där skola Sven och Harald
mötas till glädje för korpen,
om danerna icke svika.

Slaget om England

Den 5 januari 1066 avled kung Edvard bekännaren och lämnade efter sig ett makt vacuum som omedelbart gav upphov till vapenskrammel från rivaliserande tronpretendenter. Tidigt utsågs earlen Harold Godwinson till formell tronföljare i England. Harolds släktträd fick emellertid granskas tämligen godtyckligt för att han skulle kunna legitimeras genom kungliga blodsband. Flera stormän bestred hans trontillträde, liksom kungen av Norge, Harald Hårdråde.

Harald fick stöd i sina ambitioner av ingen mindre än Harold Godwinsons egen bror, Tostig.

Samma år, 1066, utgick kung Harald Hårdråde från Kongahälla med en flotta på 300 fartyg och 15 000 man, målet var England. De erövrade Scarborough, 18 september, som grundats av norrmän på 900-talet.

Därefter seglade de uppför floden Humber och gick i land vid byn Riccall söder om York, omkring 27 mil norr om London. Där mötte de två engelska styrkor under grevarna Edwin of Mercia och Morcar of Northumbria som besegrades.

Slutet på vikingatiden

På morgonen den 25 september åt Harald frukost tillsammans med sina krigare i armélägret. Snart skulle man bryta upp för att marschera mot staden York. Förmodligen skulle Harald Hårdråde hålla möte med stadens invånare, kanske för att be dem svära honom trohet, eller avkräva dem skatter.

Att den norske kungen inte förväntade sig någon drabbning den dagen var uppenbart. Han räknade kallt med att Harold Godwinson befann sig i London, fullt upptagen av förberedelser inför Vilhelm av Normandies förestående invasion av södra England. Därför fattade Harald Hårdråde beslutet att låta manskapet i lägret lämna kvar sina brynjor och rustningar, som var jobbiga att ha på sig i det varma vädret.

Stamford bridge

Den exakta platsen för striden den 25 september är inte känd. Alla lokaliseringar av slagfältet bygger på kvalificerade gissningar. Men berättande källor gör gällande att när norrmännen närmade sig floden Derwent, och den bro som blivit känd som Stamford Bridge, fick man på avstånd syn på en större truppstyrka.

På blott fyra dagar hade Harold Godwinsons armé tillryggalagt drygt 30 mil, en ilmarsch som kvalificerar sig bland historiens mest imponerande och avgörande truppförflyttningar.

Norrmännen var kanske hälften så många som engelsmännen. För att inte blotta några flanker slöt norrmännen en sköldborg, det vill säga de ställde sig i en cirkel, med spjut och sköldar riktade utåt.

Engelsmännen anföll rakt på, och till en början lyckades den norska igelkotten bita ifrån trots underläget.

Det oförklarliga skedde en stund senare, när Harald Hårdråde plötsligt fick för sig att göra ett utfall mot fienden. Kanske försökte han chocka sin motståndare genom att göra något oväntat? En annan gissning är att engelsmännen låtsades fly och att Harald lockades att följa efter.

Effekten av utfallet blev liten och snart ansattes Harald Hårdråde hårt av ett engelskt motanfall. Med formationen uppbruten, i strid man mot man, blev bristen på kroppspansar en betydligt större nackdel för norrmännen. Inte minst för Harald själv, som efter en stunds kamp träffades i halsen av en engelsk pil, varpå han föll död till marken.

Striden fortsatte förtvivlat ända till kvällningen, men dagen efter erbjöd Harold Godwinson fri lejd åt de överlevande norrmännen om de lovade att genast lämna England. Det är svårt att beräkna några precisa förlustsiffror från slaget vid Stamford Bridge, men källorna anger att norrmännen hade kommit till England med 300 långskepp men behövde bara 24 stycken för att ta sig därifrån.

Hastings

14 oktober skulle Harold Godwinson lida nederlag mot Vilhelm Erövraren, vid Hastings, på ett påfallande likartat sätt som Harald Hårdråde gjort vid Stamford Bridge.

Anglosaxarna var helt utmattade då de anlände till trakten norr om Hastings efter en lång och dramatisk marsch på cirka 400 kilometer på tretton dagar. Truppernas trötthet lär knappast heller ha varit mindre av att de dessförinnan hade gjort motsvarande marsch i motsatt riktning och därpå utkämpat ett stort slag.

De anglosaxiska försvarsstyrkorna bestod uteslutande av infanteri, såväl av elittrupper som av hastigt värvad milis. Av någon anledning fanns inga större styrkor av bågskyttar med. Den normandiska sidans trupper bestod av riddare, bågskyttar och fotfolk från Normandie, Bretagne och Flandern.

På morgonen ställde de anglosaxarna trupperna upp sig på krönet av en lång sluttning. De stod tätt, bildande en sköldmur. De normandiska trupperna samlades på de sanka markerna nedanför sluttningen. De var uppdelade i tre grupper, till vänster de bretonska styrkorna, i mitten de normandiska och till höger de flamländska.

De normandiska trupperna anföll uppför sluttningen i vågor under hela dagen. Attackerna skedde omväxlande med bågskyttar, fotfolk och riddare. Vid åtminstone två tillfällen drog sig delar av de normandiska trupperna tillbaka, varvid anglosaxiska trupper förföljde dem. I de båda fallen anfölls de förföljande anglosaxarna från sidan och de retirerande normandiska trupperna vände om, varefter förföljarna tillintetgjordes.

Till kvällen drev till slut normanderna bort anglosaxarna från krönet och tvingade dem till vild flykt. Vilhelm Erövraren stod som segrare.

Rollo – Vilhelm Erövrarens nordiska påbrå

I den norsk-isländska historieskrivningen identifieras Rollo med Gånge-Rolf, en hövding som blev förklarad fredlös av en annan Harald, Harald Hårfager. Det har funnits olika teorier genom åren kring varifrån Rollo egentligen härstammade. Främst gör Norge och Danmark anspråk på att ha varit hans hemland.

Namnet, Gånge-Rolf, sägs komma av att han var så storväxt att ingen häst kunde bära honom.

Efter att han hade plundrat Paris ett flertal gånger nämns han i ett diplom från frankiske kungen Karl den enfaldige. Diplomet stödjer det som historikern Dudo skrev 100 år senare, att Rollo år 911 ingick ett avtal med kung Karl i staden Saint-Clair-sur-Epte.

Rollo fick ett område runt Seines nedre lopp med Rouen som grevskap mot att han försvarade området mot andra plundrare. Området avgränsades ungefärligen av floderna Risle, Bresle och Epte. Som del i uppgörelsen blev hedningen Rollo 912 döpt till Robert och gifte sig med franske kungens dotter Gisela.

Rollo tycks ha hållit sin del av avtalet. Fred och säkerhet återvände. Kyrkor och kloster kunde åter utvecklas. Rollo utökade 924 sitt område västerut fram till floden Orne med staden Bayeux. Området kom att kallas Normandie efter nordmännen, les normands.

Wilhelm Erövraren var släkt med Rollo i rakt nedstigande led.

Harald Hårdråde

Harald Hårdråde

Bo Larsen