Bohuslän blir svenskt 1658
Fredrik den tredje rustar för krig
Den danske kungen Fredrik den tredje vill ha revansch för freden i Brömsebro, och rustar därför 1657 till krig mot Sverige. Krigsförberedelser och nya utskrivningar (den statliga process där den svenska kronan tvingade bönder och drängar i tjänst till stormaktens krig) av soldater och båtsmän blir en tung belastning för de krigströtta bohuslänningarna. De vill inte gärna strida mot sina svenska grannar.
Kvar på de bohuslänska gårdarna måste kvinnor och äldre män sköta allt det tunga jordbruksarbetet. Visserligen skulle gårdar som drivs av änkor vara förskonade från utskrivning, men så är inte alltid fallet. Och varje socken måste även ställa hästar till krigsmaktens förfogande.
Länsmännen har fullt upp, de måste se till att det finns kulor, krut, gevär, hästar, kärror, kläder, skor och proviant. Dessutom ska varje soldat träna sig att skjuta skarpt.
Men trots att det fortfarande saknas fullständig utrustning, anser kung Fredrik att det är dags att förklara krig. Han tror nämligen att svenskarna är försvagade, eftersom de är inblandade i flera andra konflikter. Men när krigsförklaringen kommer den 1 juni 1657 lämnar den svenske kungen Karl X Gustav hastigt Polen. Och fortsätter sedan med sina trupper genom Nordtyskland och upp genom Jylland.
Krabbefejden
Under hösten 1657 pågår strider vid den västra fronten i gränstrakterna utmed Göta älv. Generalmajor Ivar Krabbe leder den norska huvudhären, och därför brukar krigshändelserna i Bohuslän kallas för Krabbefejden. Johan von Fircks är chef för det norska Baahusiske regimentet. Läs mer om Krabbefejden här
Slaget vid Hjärtum
Den 7 augusti red Douglas med en större svensk styrka till Hjärtum. Efter att tre danska skansar förstörts, lämnade svenskarna Bohuslän och begav sig till Vänersborg. Den 17 augusti fick Douglas order om att skicka förstärkning till södra Halland, där danskarna hade övertaget. Han gick genast söderut med sin halva sin styrka: ca 1700 man och 4 kanoner. Krabbe utnyttjade situationen och den 27 augusti fördes 1900 danska och norska soldater på flottar över Göta älv till den svenska sidan.
Krabbe på Bohus fästning
Dessa marscherade på östra sidan av älven, härjade i bygderna och plågade civilbefolkningen, vilket skrämde upp bönderna i de kringliggande områdena. Eftersom Krabbe med soldaterna på Bohus fästning förfogade över ca 2000 man, så försöker svenskarna att samla ihop ytterligare trupper från Västergötland och Värmland. Så småningom hade svenskarna 2300 man, och general Erik Stenbock hade ersatt Douglas som befälhavare.
Den 25 september marscherade svenskarna mot Hjärtum med avsikt att hämnas danskarnas tidigare härjningar. Den svenske översten Johan Stake hade då också anslutit med Västgöta-Dals regemente till kolonnen. Den 26:e besatte ca 200 svenska soldater området runt Hjärtums kyrka och spärrade vägen på västra sidan om älven.
Övriga hären fattade posto uppe på högplatån Hjärtums Skee, där begravningsplatsen ligger idag. Då Krabbe fick reda på avspärrningen gjorde han med sina drygt 2000 soldater en snabb marsch från Spekeröd, och mot Hjärtum söderifrån.
Krabbe visste tidigt genom spejare, att svenskarna fanns uppe på högslätten och att den krokiga och backiga vägen dit skulle vara mycket påfrestande. Vid halvåtta-tiden den 27 september, upptäckte svenskarna att Krabbes soldater närmade sig. Svenska patruller började bekämpa fientliga soldater på sidorna, och flera norska soldater stupade i den oländiga terrängen.
Vid niotiden fick generalmajor Harald Stake order att anfalla vad svenskarna troligen uppfattade som en dansk förtrupp, och en styrka med 400 dragoner ur Västmanlands regemente under överstelöjtnant Per Lennartsson Ulfsax, samt 100 Västgöta ryttare under Olof Andersson Silfverlood började anfallet.
Ulfsax trupper släpade också med sig två lätta fältkanoner (även kallade regementsstycke) genom snårskogen, men då man gick rakt in i danska huvudstyrkan, som var betydligt större än man räknat med, så kom kanonerna för långt fram och togs av danskarna.
Samtidigt höll Ulfsax dragoner på att övermannas. Man förlorade sin fana, men med hjälp av svenska förstärkningar som då hunnit fram och nytt artilleri kunde man under hårda strider retirera mot högplatån.
På denna platå stod sedan huvuddelen av slaget. Danskarnas artilleri som bestod av 3-punds kanoner (dvs med 1,5-kilos kulor) samt även grövre kanoner, skördade många svenska offer. Röken från kanoner och musköter var så tjock att man så småningom inte kunde se vare sig fiendens eller egna fanor och tecken. Striden på högslätten varade i ca 8 timmar, och slutade först fram mot kvällen, utan att någondera sidan hade blivit besegrad.
En svensk deltagare berättade att 350 kanonkulor, 9000 muskötkulor och 1366 skålpund krut då hade förbrukats. Sammanlagt hade man slagits i tolv timmar inberäknat striderna i förterrängen. Svenskarna drog sig under natten mellan 27 och 28 september tillbaka över älven och mot Vänersborg, samtidigt som man med eldar, trummor och trumpetsignaler försökte få Krabbe att tro att man fortfarande hade en stor styrka kvar vid kyrkan och nedanför på Sollumslätten.
Många dödade och skadade
De svenska förlusterna var omkring 200 döda, samt sårade och tillfångatagna. Bland de döda fanns överste Johan Stake, två kaptener, tio löjtnanter och fänrikar, 18 underbefäl samt ca 150 vanliga soldater. Efter en vilopaus gick Erik Stenbock ner med hären från Vänersborg till Göteborg den 8 oktober, för att förstärka försvaret där.
Krabbe stannade kvar med sin häravdelning i trakterna av Hjärtum några veckor för vila och reorganisation, då hans styrka var för svag för att förfölja svenskarna. Men i sina rapporter till krigsledningen i Köpenhamn redogjorde han bara 9 döda och 18 sårade bland sina trupper. Flera av de sårade hade enligt Krabbe dessutom skjutits i ryggen av egna musköter.
Förutom nya trupper anslöt också lokala bönder till Krabbes här. Danskarna återsamlade sin här vid Bohus fästning och marscherade 15 oktober ner över Hisingen med 3000 man. Krabbe fortsatte till Partille för att försöka få kontakt med danska trupper i Halland. Då det inte lyckades drog han sig tillbaka till vinterkvarter i Bohuslän.
Bohuslän blir svenskt
Kriget slutade sedan Karl X Gustav med svenska hären gått över Lilla och Stora Bält, och tvingat danskarna till fred. Slutförhandlingarna förlades till Roskilde och den 26 februari 1658 undertecknades fredsavtalet i Roskilde domkyrka.
Huvuddragen i avtalet var att Danmark-Norge avträdde till Sverige Skåne, Blekinge, Halland (permanent, i freden i Brömsebro 1645 hade Sverige fått Halland på 30 år), Bohuslän, Bornholm samt Trondheims län. Dessutom finns en mängd andra detaljer om ”evig fred” mellan rikena, frånträdande av allianser riktade mot det andra landet, avstående från svenska krav på Delmenhorst och Ditmarsken.
I avtalets paragraf 9 tillförsäkrades invånarna i de erövrade landskapen att de skulle få behålla sina gamla privilegier, friheter, lagar och sin kyrkoordning. När det gäller privaträttsligt ägande fullföljdes detta, medan adelsprivilegier, kyrkoordning (1686) och rättssystem (1683) successivt anpassades till de i övriga riket gällande.
Men redan till sommaren samma år utbröt dock kriget igen och avslutades först i och med freden i Köpenhamn 1660, vid vilken Bornholm och Trondheims län återgick till Danmark respektive Norge. Dessutom blev ön Ven, som fortsatt vara danskt efter freden i Roskilde, men besatts av svenska trupper samma år, nu formellt svensk i och med freden i Köpenhamn.
Innehållsförteckning
